46 dagar kvar - cykling

Dag 121
60 min cykling.

Det här var det tidigaste cykelpass jag gjort tror jag. Kroppen kändes stel och svårväckt, men som jag börjar bli van vid kommer den igång efter 12 km ungefär. Skulle ha cyklat 75 min, men behövde hjälpa till med en grej så jag fick korta ner. Nu ligger 15 OERHÖRT viktiga minutrar och skvalpar däruppe att de inte blivit gjorda. Hur löjligt som helst. Spelar ingen roll att jag gjort mer än jag behövt andra gånger. 

Jag märker att min verklighetsuppfattning är rätt skev. Har verkligen en uppfattning om att jag inte får någonting gjort, att jag bara sitter ner. När jag sen tittar tillbaka på en dag så stämmer det inte. Igår fixade jag frukost till mig och två barn, jag var till stranden minst två gånger med minsta barnet, lagade lunch och middag till mig och tre barn, handlade, tvättade, diskade, hängde tvätt, hängde om den inomhus, grundmålade en husvägg med minsta barnet, gjorde pappersarbete, lade barn, skrev. Min upplevelse var ändå att jag bara blev sittande. Det är någonting som inte stämmer med hur jag ställer krav på mig själv. Vad behöver jag göra för att lyckas i mina egna ögon egentligen?? Jag är liksom aldrig nog. God nog. Samma känsla som jag kommer i kontakt med när jag blir bortvald, jag är inte tillräcklig. Inte värd det. Gör om, gör rätt, gör mer, gör bättre. Jag vet att det inte är svaret, och jag behöver samtidigt gå min väg för att förstå hur jag kan hitta den. Varför och hur jag faktiskt duger som jag är. Det här projektet följer precis i linje med hur jag gör. Jag började med att inte kunna springa 50 m till brevlådorna. Mål 1: Tjejmilen, mål 2: Stockholm marathon, mål 3: Stockholm ultramarathon, mål 4: Vansbro triathlon-medeldistans och nu mål 5: Ironman. Det här är mitt fjärde år i löparskor, före det var jag småbarnsmamma med gamla minnen av att idrotta fram till 17 år ålder då jag helt lade av allt sånt och började med teater. Jag hoppas jag har hittat i alla fall början till en skatt på andra sidan målsnöret den 20 augusti. Önskar verkligen för mig själv att jag fick känna att jag faktiskt gör så gott jag kan, att jag är fin och värdefull som jag är, och om någon inte tycker det så är det inte mitt problem för jag vet mitt värde. Det skulle vara ett alldeles alldeles underbart pris att få hänga om halsen.