75 min cykling. Jag tror jag blivit lite starkare i benen, mina rutter stämmer inte med min inre klocka längre. Brukar vara rätt bra på att avväga hur jag ska cykla för att komma tillbaka i tid med programmet, men allt oftare kommer jag tillbaka för fort. Fast jag cyklar samma vända som jag tidigare gjort på samma tid. Lite kul faktiskt, om det skulle var så. Psykiskt känner jag mig lätt skräckslagen av bara den lilla höjning i träningsmängd som gjorts hittills nu denna nya månad. Känner mig också rädd att komma ur min träningsrutin för att jag kanske inte orkar, och då kanske jag inte orkar komma i fas igen. Hur som helst hann jag både med att äta ute med barnen och sedan cykla innan det blev mörkt, och jag fick göra "check" på ett till pass.
Det var en ljus kväll för trettio år sen också, och mörk som natten på samma gång. Mamma var hemma. Det kändes som vanligt. Som om allt var som vanligt. Det var så skönt. Jag valde att inte så noga titta på att hon såg mycket kortare ut, att hennes energi var annorlunda. Den var långsammare. Hon var hemma. Jag var glad. Så fort jag hade henne hos mig började jag drömma. Vi skulle nog vara tvungna att sälja huset. Kanske vi skulle flytta nånstans. Kanske söderut, till samma stad som en av mammas väninnor. Jag tyckte det var oerhört spännande och jag gjorde massor av planer på hur vi skulle kunna bo, hur vi kunde möblera.
Mamma hade bjudit in sina vänninor på middag, tror jag i alla fall. De satt i köket, och de pratade massor. Kanske de åt surströmming. Mamma älskade surströmming. Hon var nästan passionerad kring det. Jansson på julnatten var också ett passionerat fokus. Jag minns mycket av henne så. Full av liv och passion kring saker hon tyckte om. Det var så konstigt när hon lät det rinna ur henne. Men den här kvällen pratade hon ganska så likt passionerat som jag kände henne. Väninnorna också. Jag låg i min säng tre rum bort och lyssnade på deras röster. Lyssnade på vad de sa. De pratade högre och högre allteftersom tiden gick. Flera gånger gick jag dit och bad dem sänka rösterna. Det var som att de ropade allt högre för att de inte nådde fram till varandra. Väninnorna pratade ett språk, mitt. Drömmar om vad man skulle kunna göra nu, vad mamma skulle kunna göra. Mamma pratade också om vad hon skulle kunna göra. Det enda hon kände för. Men ingen av dem nådde varandra den kvällen. Orden blev tystnaden av den stora rädslan för det oåterkalleliga. Väck inte den björn som sover. Inte ta tag i det jobbiga, det blir bara jobbigt då. Ljuset gick över i en mörk natt och jag hade svårt att sova. Rösterna skar i öronen och tystnaden mellan vännerna var outhärdlig.
110 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar