40.25 km + 40.5 km. Går på skådespelarkurs i helgen, så för att spara in två timmars resa blev veckans långpass att cykla till kursen och hem istället för att cykla 3 tim 15 min som stod på schemat och sen köra bil på det. Tiden blev strax under fyra timmar, men för mycket tycker jag ju är okej så...
Var mer än lovligt trött i benen när jag startade på vägen in, sådär så jag tvivlade på om jag skulle palla cykla hela vägen. Men som det brukar blev det bättre efter ett tag. Efter en timmes cykling kändes allt helt okej. Lätt att få mjölksyra i backar, men annars lugnt. Hemvägen gick också över förväntan. Kände en liten oro innan. Kursdagen var rätt emotionellt krävande och jag kände mig manglad, men kanske tack vare att jag lyckats äta jämnt och bra under dagen hade jag energi nog i kroppen att inte vimsa runt på cykeln och ta konstiga beslut och irra. Nacken och vänsteraxeln kändes bättre på hemvägen, hoppas sträckningen är helt borta om ett par dagar.
Gillar inte tomhetskänslan jag går omkring med. Den är inte obehaglig eller så, bara ingenting. Jag gillar inte ingenting. Att inte direkt bry sig, ha en riktning, vara på väg nånstans, inte vara upp eller ner. Jag har en massa känslor som kommer ut, men känner dem inte inåt. Idag började det klarna lite. Jag vet med mig att jag saknar en grundtillit till kärlek, att den verkligen finns. Det låter knäppt och det stämmer inte med mitt liv, för jag försöker ge kärlek till dem jag tycker om och jag kan uppleva att jag också får tillbaka. Men ändå finns den där känslan. Jag har nog alltid trott att det är en konsekvens av att mamma lämnade mig kvar när hon dog. Att kärleken inte räckte för att hon skulle vilja leva. Intellektuellt vet jag att det var hennes depression som gjorde att hon såg världen så, att hon visst älskade mig egentligen. Men jag har trott att hennes svek brände mig till att inte kunna tro. Idag fick jag kontakt med ett annat perspektiv. Som känns sant. Det var mamma som förlorade sin grundtro till kärleken som helande kraft. Det var hon som sa att vi barn inte behövde henne längre, att hon inte längre spelade någon roll, att det inte spelade någon roll om hon levde eller dog. Jag gjorde allt i min lilla makt som barn att försöka nå henne med min förtvivlade kärlek, jag klarade det inte. Men jag var trodde det var möjligt. Jag hade tron. Jag har alltid haft tron. När mamma dog började jag bära hennes depressionssjuka syn med mig, det bara blev så. Känslan av att jag egentligen inte spelar någon roll, att jag inte har betydelse för andra. Mina barn är förunderligt och tack och lov undantagna. De känner jag mig säker med. Jag älskar dem och de älskar mig.
Mammas sjukdom byggde bo i mig. Men jag vill inte bära hennes sjukdom i mitt hjärta längre, för jag tror, jag har alltid trott, och jag har alltid velat leva. Mamma är mamma och jag är jag.
91 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar