90 min cykling. Jag har en vända som precis tog mig 90 min förut, nu går det lite snabbare, vilket är roligt, och jag inser att jag måste tänka om. Hitta en ny vända, eller "knorra" den jag gör på nåt vettigt vis. Utmaning. Hade lite småsvårt att ta mig iväg. Jag ska inte tänka innan. Jag ska bara ta på mig träningskläderna och gå ut. Då funkar det bäst. Inte ge mig tid att dra på mig motstånd. Försökte visserligen tryckbehandla låsningarna mellan skulderbladen genom att ligga på en jongleringsboll på de ömma punkterna, men det var inte det som stod på schemat, och jag visste att det skulle bli stressigt om jag inte påbörjade passet en viss tid. Varför väljer jag frivilligt att göra det svårt för mig, när det är lättare att göra det lätt för mig? Helt ologiskt! Det är inte alltid såhär, men jag stör mig på att det kan vara...
Det känns som både benen och överdelen av ryggen byggs på av träningen, de ställena har liksom en annan densitet än resten. Börjar också vara rätt hungrig, det känns kul. Jag har haft rätt dålig matlust i flera månader, men tvingat mig att äta så jag ska orka. Roligare att äta för att man vill istället. Får ibland ont precis under vänster knä, det går och kommer. Ignorerar det allt jag kan. Vet inte om jag gör det för att jag bara verkligen inte vill ha problem med knäna. Vilket litegrann kan få en att undra över min intelligens... Eller om jag känner att det inte är någon fara, bara att knäet belastas och blir starkare.
Försöker få till korta balansövningar mellan lektioner då jag har svårt att hinna få till stabiliseringspass och styrka utöver de pass jag redan gör. Idag provade jag olika huvudståendevarianter. Den sista tycker jag känns ostabil. den belastar axlarna rätt mycket också. Ska prova göra den på golvet direkt istället för en mjuk madrass som gör balanserandet svårare.
Det är mammas födelsedag idag, 74 år. Jag undrar hur hon skulle se ut idag. Vad vi skulle haft för typ av relation. Jag undrar vad vi gjorde på hennes dag då, precis efter hon gick bort. Lade vi märke till den? Firades hon? Den enda jag kommer ihåg var att det var några släktingar hos oss. Att huset började tömmas så småningom. En del saker frågades vi om. Men annars togs beslut efter beslut och hemmet upplöstes. Begravningen kommer jag också ihåg. Mammas begravning hölls inte i kyrkan som pappas. Mammas begravning hölls i kapellet på kyrkogården, längst in, längst bort, och det var nästan inga där kändes det som. Mamma var en jättefin person, älskvärd och bra. Det fanns i luften att det var så fult att hon tagit sitt liv. Att det var därför. Fick man ens bli begravd på kyrkogården om man gjort något sådant. Man gör bara inte så. Nej, man gör bara inte så. Depression slår i värsta fall ut alla överlevnadsinstinkter och då ser man ingen väg ut. Till skillnad mot att ha en fysisk sjukdom så vill man inte bli frisk. Man orkar mindre och mindre kämpa och man söker inte heller självklart hjälp på samma sätt som om man har problem med hjärtat, eller väldigt ont i huvudet, eller vad det nu kan vara. Man är inte en sämre människa för att man insjuknar i en depression. Det är en sjukdom. Man har burit för mycket för länge, man kan vara rent omänskligt stark. Ofta har också starka människor svårt att prata, de ska bara klara. De stänger inne. Jag är en riskzonsperson. Jag vet inte själv om jag säger vad jag verkligen känner eller om jag skrapar på ytan många gånger, mao håller mitt för mig själv. Kan tyckas väl lustigt med tanke på hur jag skriver här, men vilket lager av mig kommer fram i det här forumet? Egentligen.
95 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar