75 min cykling. Tappade känseln i både fingrarna och tårna, ruggigt kallt ute. Oftast gillar jag lite för kallt bättre än lite för varmt, men det kommer från löpningen. Då blir jag genomvarm efter några kilometrar nästa oavsett hur kallt det är. Det är nåt med mitt norrländska blod som trivs i det kyliga, men att cykla i det. Hu! Jag blir bara kallare och kallare för varje kilometer. Känns bra för musklerna ändå, de får hjälp känns det som. kan inte förklara det.
Funderade vidare över gårdagens inlägg. Har svårt för det här, att synligt bena ut hur jag tror jag funkar, och jag vet att det är just därför jag gör det, och att det hjälper mig hålla fokus borta från att träningen är ansträngande. Skrivdelen är värre. Jag har också varit så trött och slut på sistone att det bara varit tomt när jag satt mig ner, och jag har somnat mellan meningarna jag skrivit. Jag känner mig dålig. Ändå har jag fortsatt.
När jag sätter mina funderingar på varför jag gör såna här projekt i relation till det jag skrev igår om att jag inte tycker om att inte veta, att vara osäker, kommer jag på att det ju är därför. Utan att ha planerat det medvetet ser jag till att möta det jag tycker är jobbigast, att vara i situationer där jag inte vet hur det ska gå. Jag övar mig att fortsätta, att stanna kvar. Att försöka göra det jag kan för att klara det jag inte ens kan se framför mig. Jag övar upp min självtillit. Att jag visst har en röst, en vilja och en makt att påverka. Jag kanske inte kommer lyckas, men jag kan kämpa för vad som är viktigt för mig.
För en stund känner jag mig stolt över mig själv istället för att skämmas över mina svagheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar