Funderar på varför jag verkar fastna i samma mönster, och försöker läsa mig till svar.
"Överjaget kan liknas vid ett förbjudande samvete och är inte sällan ett resultat av att man har haft föräldrar eller äldre syskon eller andra närstående som varit dominanta och bestämmande. Om man har ett starkt och strängt överjag innebär det att man till fullo införlivat föräldrarnas kritiska åsikter i sig själv.
Ett barn har inte något starkt jag och är därför ofta maktlöst gentemot föräldrarnas vilja, hur hetsigt och trotsigt det än kan te sig. Får man som barn bristfällig bekräftelse blir man jagsvag och istället tar överjaget kommandot. Man lever under en ständig diffus press att alltid göra något, prestera något och har svårt att koppla av - allt ska vara perfekt. Även som vuxen kan man vara rädd för bestraffning om man inte lever upp till föräldrarnas ideal. Det kan beskrivas som om överjaget är den inre kontrollen. Sannolikt finns då inslag av mindervärdighetskänslor och revanschlust efter att ha tryckts ner av föräldrajagets inre normer och krav.
Ett barn som lyckosamt nog blivit mottaget och sett för sin personlighet får ett bejakande och tillåtande överjag. Ju starkare äkta känslor man upplever, desto stabilare jag får man. I vuxen ålder blir man välvilligt inställd till sig själv, får en sund självacceptans och kan älska och njuta av det som är gott i livet. Man har blivit sedd med kärleksfulla ögon och självbilden stämmer överns med ens rätta jag."
ur: Energitjuvar av Ingalill Roos
Det är som att jag har två sidor i mig som slåss. Jag hade turen att få leva en barndom där jag var älskad av mina föräldrar. En stark grund. Men mina två första år som fosterbarn när jag också var som svagast och ensammast ställde till en hel del. Känner igen mig rätt mycket i det som står ovan. Men jag reagerar på ordet perfekt. För mig handlar det inte om att allt ska vara perfekt. Som i möten med andra människor, yttre saker, inre saker, vad man nu kan tycka ska vara perfekt. Det sitter i mitt görande. Att när jag ensam styr gör jag upp egna regler för hur jag får göra, och gör jag inte så har jag gjort fel. Fast jag vet att det är mitt eget hittepå, kan jag ha svårt att förlåta mig själv när jag inte får till det perfekt, och då får jag ändå ändra hur jag gör under tidens gång och att det är okej. Jag fastnar i att jag fokuserar så på min del att jag inte riktigt förstår jag när jag hamnar i ojämlika situationer och relationer.
112 dagar kvar.
"Överjaget kan liknas vid ett förbjudande samvete och är inte sällan ett resultat av att man har haft föräldrar eller äldre syskon eller andra närstående som varit dominanta och bestämmande. Om man har ett starkt och strängt överjag innebär det att man till fullo införlivat föräldrarnas kritiska åsikter i sig själv.
Ett barn har inte något starkt jag och är därför ofta maktlöst gentemot föräldrarnas vilja, hur hetsigt och trotsigt det än kan te sig. Får man som barn bristfällig bekräftelse blir man jagsvag och istället tar överjaget kommandot. Man lever under en ständig diffus press att alltid göra något, prestera något och har svårt att koppla av - allt ska vara perfekt. Även som vuxen kan man vara rädd för bestraffning om man inte lever upp till föräldrarnas ideal. Det kan beskrivas som om överjaget är den inre kontrollen. Sannolikt finns då inslag av mindervärdighetskänslor och revanschlust efter att ha tryckts ner av föräldrajagets inre normer och krav.
Ett barn som lyckosamt nog blivit mottaget och sett för sin personlighet får ett bejakande och tillåtande överjag. Ju starkare äkta känslor man upplever, desto stabilare jag får man. I vuxen ålder blir man välvilligt inställd till sig själv, får en sund självacceptans och kan älska och njuta av det som är gott i livet. Man har blivit sedd med kärleksfulla ögon och självbilden stämmer överns med ens rätta jag."
ur: Energitjuvar av Ingalill Roos
Det är som att jag har två sidor i mig som slåss. Jag hade turen att få leva en barndom där jag var älskad av mina föräldrar. En stark grund. Men mina två första år som fosterbarn när jag också var som svagast och ensammast ställde till en hel del. Känner igen mig rätt mycket i det som står ovan. Men jag reagerar på ordet perfekt. För mig handlar det inte om att allt ska vara perfekt. Som i möten med andra människor, yttre saker, inre saker, vad man nu kan tycka ska vara perfekt. Det sitter i mitt görande. Att när jag ensam styr gör jag upp egna regler för hur jag får göra, och gör jag inte så har jag gjort fel. Fast jag vet att det är mitt eget hittepå, kan jag ha svårt att förlåta mig själv när jag inte får till det perfekt, och då får jag ändå ändra hur jag gör under tidens gång och att det är okej. Jag fastnar i att jag fokuserar så på min del att jag inte riktigt förstår jag när jag hamnar i ojämlika situationer och relationer.
112 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar