Halvtid i träningsprogrammet och en vecka med ett enda träningspass bestående av 30 min simning nu passerad. En planerad återhämtningsvecka som blev en vila för bövelen-vecka. Imorgon tänker jag att jag ska hoppa upp på hästen igen. Upptrappningsfas 1 kallas nästa träningsmånad för i programmet. Har kollat lite på logistiken och ser genast att jag måste planera mycket mer noggrant för att verkligen få utrymme för passen i mina för övrigt också rätt fyllda dagar och kvällar. Tror att jag kommer få till första veckan nu i alla fall.
Känner mig fortfarande ganska tom på energi inuti kroppen. Men jag har lyckats städa och diska undan och tvättat och haft lite gäster, och jag har, förutom ett besök på ridskolan med dottern, varit hemma en hel dag. Vet inte när jag var det senast. Jag hoppas att krafterna är på väg tillbaka nu, behöver dem, det skulle hjälpa.
Mors dag idag. Jag blir inte ledsen när jag tänker på mamma. Hon finns med mig varje dag. Men under ytan finns alltid en sorg. Hon finns oåterkalleligen inte i mitt vardagliga liv. Så när organisationen Suicide Zero på instagram skriver en morsdagshälsning till alla som idag saknar en mamma som inte finns där längre börjar jag gråta. Jag är så otroligt glad och tacksam över mina egna barn, att jag fått bära, föda och fostra tre alldeles unika varelser, och jag hoppas och vill finnas där för dem, och i god hälsa, tills jag är 100 år. Livet är en ovärderlig gåva, och kärleken i det värt varje smärtsam pånyttfödelse.
Nu har jag vilat färdigt för den här gången.
83 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar