84 min löpning resulterade i precis under 14 km för min del. Dagens pass skulle varit 75 min så jag lyckades tycka att det inte var viktigt att få till de sista metrarna, nöjd över det. Otroligt tacksam att jag hade sällskap idag, och av så fina människor! Den här dagen känns alltid i kroppen, men benen var starka och det var så stor hjälp att ha mina vänner framför mig som stadigt drog framåt. Vi sprang milen på precis under timmen, det var länge sen jag gjorde det, en triumf! Innan det, vid 7.5 km började det gå löjligt tungt utan anledning och jag kom efter ett tag. Vi sprang över bron från Färingsö mot Ekerö, den är flack, jag var varm, tempot var okej... Kollade på klockan, den var strax innan 12. Tiden jag hittade mamma. Känslan i kroppen är som tyngden av en jättebest. Den är sorg, men jag känner henne som tyngd, och att jag måste dra henne med mig när hon gör sig påmind. Strax började jag också känna av mitt nu trettioåriga skrik, det som tog kraft ner genom strupen, slog ankare längst ner i ryggraden och slet av och ut min grundtrygghet från roten med det entoniga skrik jag skrek från källaren, uppför trapporna, ut genom dörren och in till grannen. Som ett svärd rakt ner till ryggslutet. Sen kom tankarna, minnena, känslorna. De spelas upp många dagar under året, men den här dagen, alltid. Tvingade mig själv att räkna andetag, ut på tre, in på två, ut på tre, in på två. Benen känns starka, benen känns starka.
Jag brukar bli sittande den 5 maj, eller liggande, eller bara inte var där. Men i år tog jag den där jävla besten på ryggen och drog henne hela vägen i mål, jag vann! Och jag hade väldigt trevligt med fina vänner!
Mamma missade den sista bussen. De ringde flera gånger från avdelningen. Jag tror att jag försöker få henne att inte missa den. Hon säger till personalen att hon ska få skjuts av någon istället. Jag väger min oro med känslan av att allt kommer att bli bra nu. Låter den senare vinna och somnar. Jag vaknar på natten av att telefonen ringer. Det är personalen som undrar var mamma är. Jag säger att hon har åkt. Några timmar senare ringer den igen, den här gången nerifrån källaren på andra sidan huset. Fattar inte att jag ens kunnat höra signalen. Sladden till vanliga telefonen är urdragen. Jag springer ner och svarar, fast jag alltid varit rädd för källaren. Den röda galonklädda dörren till källarkorridoren är stängd. Den brukar alltid vara öppen. Det är personalen igen, de undrar var hon är. Jag säger att hon åkt samtidigt som jag inte kan ta blicken från den stängda dörren och jag tänker, eller har hon? De frågar om vi gömt henne. Det är en av de märkligaste frågor jag nånsin fått. Jag svarar nej och lägger på. På morgonen duschar jag i källaren fast jag aldrig brukar göra det. Duschrummet är ganska stort och duschen finns i ena hörnet. Jag kan inte blunda. Så fort jag stänger ögonen ser jag mamma framför mig, hur hon kommer närmare och närmare. Jag blir panikartat rädd och skyndar mig allt jag kan, springer upp till övervåningen och snabbar mig till skolan. Det är på lunchrasten jag hittar henne. Vår hund, Bonnie, hon springer upp och ner för trappan när jag kommer in genom ytterdörren. Jag följer med henne ner till källaren medan min kompis går in i mitt rum för att kolla i skolkatalogen. Bilden av mamma bränns på min näthinna. De första femton åren kunde jag vakna på nätterna av att jag drömde den och fortfarande se henne sen med ögonen öppna. Jag brukade ropa på Gud för att gestalten skulle försvinna, vet inte varför. Kanske för att jag inte kunde ropa på mamma.
Ikväll smsade min dotter och jag fotot av blommorna vi lade i vattnet i hennes minne till mormors ängeltelefon. Hon har säkert en sån nu. Jag saknar dig mamma, och Naima säger att hon är ledsen att hon aldrig fått träffa dig. Det är jag med. Ni skulle ha älskat varandra.
107 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar