Har misslyckats flera gånger. Det vill säga, planerat in att jag ska simma, till och med haft med badkläder, varit i närheten av simhallen, men så i sista stund haft en Oerhört bra anledning till varför det Absolut inte kan bli av.
Jag var rädd att göra precis samma sak idag. Ville bara inte. Vet inte varför. Jag undrar om det har att göra med att jag blev rädd under simningen i Kalmar? Har utan tvekan känt och velat bli bättre på att simma just därför, men ändå stretar kroppen emot. Konstigt.
Kom till slut i vattnet i alla fall, och från första simtagen kändes det bra. Lite udda att igen vara i en bassäng och utan våtdräkt, men det kändes roligt. Sen satte jag lite vatten i halsen så att jag behövde stanna på kortänden för att hosta. Då svällde strupen igen, sådär som i Kalmar. Det gick över ganska snabbt, men det var inte kul. Vill inte att jag ska vara så känslig, och det känns psykosomatiskt. Det gör mig arg. Fortsatte simma och kom över det, för den här gången i alla fall.
Funderar mycket på andra saker jag inte kommer över. Jag märker att jag kan sätta mig helt på tvären när det gäller vissa saker. När jag väl hade gjort Kalmar och kommit tillbaka till verkligheten, jobbet, vardagsrutiner... Efter bara några dagar blev det nära obegripligt för mig att förstå hur jag fick till mina träningspass. Plötsligt har jag inte tid Alls, och är helt slut hela tiden. Kommer ihåg efter Vansbro förra året hur jag varken cyklade eller simmade på länge efteråt. Springa däremot, det gjorde jag ganska snart efter, och det har jag gjort nu med. Men det andra... Jag tänker att jag under träningsperioden bestämde mig på ett "på tvären-sätt" som gjorde att även det jag inte hade lätt för blev genomfört. Jag skulle ta mig igenom det. Det bara var så. Jag börjar förstå det som att det är just den typen av beslutsförmåga i vissa situationer som många gånger fungerat som min livlina. Jag ska ta mig igenom, det bara ÄR så. Nu har jag oftast mål. Men då, vad var det som var livsfarligt att vara kvar i? Vad var det som jag trodde hade sån makt över mig att jag var tvungen att rädda mig till vilket pris som helst? Jag vrider och vänder på min historia och kommer hela tiden tillbaka till brottet från min lilla trygga barndomsvärld, till den större, som jag trodde då förlängda trygghet i mina släktingars vård istället för mina föräldrar. Jag såg mig som självklar fast jag precis förlorat både pappa och mamma. Jag trodde och visste inget annat än att jag skulle uppleva samma familjekärlek i min nya familj. att den nya relationen byggde på tacksamhet för visad omtanke och uppoffring för min skull tog ett tag att förstå. De var de goda människorna som tog hand om mig, och jag, vem skulle jag vara? Färgerna från mitt förflutna suddades så mycket det gick, mitt namn justerades och för första gången i mitt liv hade jag en morsa och en farsa. Det blev mindre frågor så. Men en historia kan inte raderas. Frågor som behöver svar bleknar inte, de bränner in sina frågor igenom huden ner till köttet. Jag trodde jag skulle vara älskad som hemma. Att jag skulle fortsätta uppleva det självklara existensberättigandet jag hade haft privilegiet att fått växa upp i. Jag önskade att de skulle se mig, acceptera mig som jag var, älska mig för detsamma. Jag vände ut och in på mig själv i längtan efter den kärleken och famnen. Det gick bra tills min bror insjuknade i cancer 80 mil bort. När jag vacklade känslomässigt och behövde få vara nära honom blev relationen med min nya familj svartvit. Den som tog hand om mig, var jag. Jag behövde min bror. Jag var tvungen att ta mig därifrån för att överleva.
Så jag antar att man kan säga att om vatten är kärlek är min hals den krampaktiga känslan av att inte veta om den ska stänga vägen till livet eller strypa den. Jag orienterar inte så bra i vatten. Inte underligt att jag har ett behov av att lära mig simma ordentligt. Allra mest open water.
Jag har skrivit om den här texten flera gånger. Det är nånting med hur jag upplever tiden hos släktingarna som jag inte står ut med. Händelserna är en sak, men det jag fysiskt mår illa över är hur jag Fortfarande inte tycker att jag klarar av det. Jag tycker att jag klagar, gör mig till offer, stackars lilla mig. Vet inte varför jag inte tillåter mig att känna så. Står bara inte ut, och det jag gör bäst då är att hata mig själv för det. Vill sluta med det. Jag har varit med om för mig jävliga saker. Jag får tycka det, känna det. Jag är inte en sämre människa för det. Jag är jag. Kan inte vara någon annan. Vill inte vara någon annan. Vill bara få vara mig själv, för att halvcitera Laleh.
Jag var rädd att göra precis samma sak idag. Ville bara inte. Vet inte varför. Jag undrar om det har att göra med att jag blev rädd under simningen i Kalmar? Har utan tvekan känt och velat bli bättre på att simma just därför, men ändå stretar kroppen emot. Konstigt.
Kom till slut i vattnet i alla fall, och från första simtagen kändes det bra. Lite udda att igen vara i en bassäng och utan våtdräkt, men det kändes roligt. Sen satte jag lite vatten i halsen så att jag behövde stanna på kortänden för att hosta. Då svällde strupen igen, sådär som i Kalmar. Det gick över ganska snabbt, men det var inte kul. Vill inte att jag ska vara så känslig, och det känns psykosomatiskt. Det gör mig arg. Fortsatte simma och kom över det, för den här gången i alla fall.
Funderar mycket på andra saker jag inte kommer över. Jag märker att jag kan sätta mig helt på tvären när det gäller vissa saker. När jag väl hade gjort Kalmar och kommit tillbaka till verkligheten, jobbet, vardagsrutiner... Efter bara några dagar blev det nära obegripligt för mig att förstå hur jag fick till mina träningspass. Plötsligt har jag inte tid Alls, och är helt slut hela tiden. Kommer ihåg efter Vansbro förra året hur jag varken cyklade eller simmade på länge efteråt. Springa däremot, det gjorde jag ganska snart efter, och det har jag gjort nu med. Men det andra... Jag tänker att jag under träningsperioden bestämde mig på ett "på tvären-sätt" som gjorde att även det jag inte hade lätt för blev genomfört. Jag skulle ta mig igenom det. Det bara var så. Jag börjar förstå det som att det är just den typen av beslutsförmåga i vissa situationer som många gånger fungerat som min livlina. Jag ska ta mig igenom, det bara ÄR så. Nu har jag oftast mål. Men då, vad var det som var livsfarligt att vara kvar i? Vad var det som jag trodde hade sån makt över mig att jag var tvungen att rädda mig till vilket pris som helst? Jag vrider och vänder på min historia och kommer hela tiden tillbaka till brottet från min lilla trygga barndomsvärld, till den större, som jag trodde då förlängda trygghet i mina släktingars vård istället för mina föräldrar. Jag såg mig som självklar fast jag precis förlorat både pappa och mamma. Jag trodde och visste inget annat än att jag skulle uppleva samma familjekärlek i min nya familj. att den nya relationen byggde på tacksamhet för visad omtanke och uppoffring för min skull tog ett tag att förstå. De var de goda människorna som tog hand om mig, och jag, vem skulle jag vara? Färgerna från mitt förflutna suddades så mycket det gick, mitt namn justerades och för första gången i mitt liv hade jag en morsa och en farsa. Det blev mindre frågor så. Men en historia kan inte raderas. Frågor som behöver svar bleknar inte, de bränner in sina frågor igenom huden ner till köttet. Jag trodde jag skulle vara älskad som hemma. Att jag skulle fortsätta uppleva det självklara existensberättigandet jag hade haft privilegiet att fått växa upp i. Jag önskade att de skulle se mig, acceptera mig som jag var, älska mig för detsamma. Jag vände ut och in på mig själv i längtan efter den kärleken och famnen. Det gick bra tills min bror insjuknade i cancer 80 mil bort. När jag vacklade känslomässigt och behövde få vara nära honom blev relationen med min nya familj svartvit. Den som tog hand om mig, var jag. Jag behövde min bror. Jag var tvungen att ta mig därifrån för att överleva.
Så jag antar att man kan säga att om vatten är kärlek är min hals den krampaktiga känslan av att inte veta om den ska stänga vägen till livet eller strypa den. Jag orienterar inte så bra i vatten. Inte underligt att jag har ett behov av att lära mig simma ordentligt. Allra mest open water.
Jag har skrivit om den här texten flera gånger. Det är nånting med hur jag upplever tiden hos släktingarna som jag inte står ut med. Händelserna är en sak, men det jag fysiskt mår illa över är hur jag Fortfarande inte tycker att jag klarar av det. Jag tycker att jag klagar, gör mig till offer, stackars lilla mig. Vet inte varför jag inte tillåter mig att känna så. Står bara inte ut, och det jag gör bäst då är att hata mig själv för det. Vill sluta med det. Jag har varit med om för mig jävliga saker. Jag får tycka det, känna det. Jag är inte en sämre människa för det. Jag är jag. Kan inte vara någon annan. Vill inte vara någon annan. Vill bara få vara mig själv, för att halvcitera Laleh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar