Återhämtningsvecka
20 min crawl, 750 m. Överlycklig över att passen är kortare den här veckan. Känner mig trött, frusen och rätt sliten. Fortfarande rätt mör i låren och nu har jag börjat känna av framför allt vänstra vaden. Skönt att simma dock, vaderna kändes lite men inte mycket.
Kör fast i huvudet. Vill tysta ner mig. Inte störa. Inte berätta. Är rädd att jag stöter bort. Att jag blir obehaglig för andra. Den man vill hålla sig borta från. Det blir bäst så. För komplicerat. Man vet inte vad man ska säga, om man ska säga nåt. Jag måste ju vara störd på något sätt. Så blir det tyst. En meter tystnad runt om mig av saker som inte får sägas, inte får nämnas. Sen någon meter nästan utom hörhåll "Där är hon", "Visste du att...", "Jag hörde att...", och nu "Jag läste att hon..:"
Jag är rädd för den ensamheten, jag kan den väldigt bra. Längtan efter att få vara vanlig är så stark, att jag dras att låtsas, låsa in och slänga nyckeln. Fast jag vet att det enda som hjälpt mig att ta mig vidare och som har gjort att jag kunnat lära mig att härbärgera mina erfarenheter är att jag lyft upp dem och gjort dem synliga. Allt det fula, det vackra, sorgen, ilskan och kärleken. Rädslan.
Mitt hjärta slår som det var sin dubbla storlek, som när jag kämpade med alla medel jag kunde för att få mamma att se mig igen. Jag skrek, jag bönade, jag grät, men hur jag än försökte kunde jag inte nå fram till hennes kärlek. Den hade alltid funnits där, men nu såg hon bara sin egen verklighet, hon kunde inte ta in längre och gång efter gång när jag pratade med henne på telefonen sa hon att hon inte hade några ben. Hon lät så övertygad att jag trodde de hade amputerat dem. Hon försökte säga att hon inte hade något som bar henne. Hon behövde hjälp, och jag, jag och min bror vi klarade oss utan henne. Vi bodde ju själva i huset. Vi var tretton och sexton år, och mamma trodde att vi klarade oss utan henne. Att hon inte hade någon mening längre. Den känslan i henne sög självklarheten ur mig. Hon älskade mig inte längre? Ingenting jag gjorde kunde förändra, jag var inte tillräcklig och när hon sedan lämnade helt tog hon mitt värde med sig. Jag var ingenting, tillintetgjord. Där startade mitt nya liv. Inte värd besväret. Inte älskad nog. Det var inte mammas fel. Hon var djupt deprimerad, men sjukdomens gift satte hullingar även utanför hennes kropp. Är så väldigt tacksam för de människor som dragit hullingar ur mig genom att gång efter gång orka ringa, skriva, prata, krama, bevisa om och om igen att jag finns, att jag har ett värde för dem.
Det här projekten är också ett försök att göra det emot mig själv. Varje träningspass jag genomför mantrar att jag är värdefull för mig själv. Jag börjar tro på det mer och mer.
118 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar