Pass 1: 30 min crawl, 1000 m. De första simtagen var helt underbara, min kropp hade saknat vattnet, det kändes som ett kärt återseende, en omfamning. Skönt. Hade en del bestyr med att få ner stressnivån i kroppen efter intensiv repetitionsdag med mycket att tänka på och många saker samtidigt. Det var inga problem att öka på 10 min, kändes helt okej. Idag var det lika mycket, och mer, andra människor som väntade in på kortsidorna i bassängen. Jag kände mig självklarare, inte snabbare än annars, men jag hade min plats. Tog ingen annans, men "överväntade" inte in andra simmare för att de skulle få simma före så jag inte skulle riskera att bromsa dem. Jag var där för att göra mina längder, för min skull.
Yr och illamående efteråt. Kunde inte avgöra om det var stressrelaterat eller pga simningen.
Övervägde att inte göra nåt mer pass. Fick i mig lite keso och körde hem. Räknade ut i bilen att jag borde hinna med i alla fall 60 min cykling innan det blev mörkt om jag gav mig ut direkt jag kom hem.
Pass 2: 60 min cykling, 22.5 km. Kom tillbaka efter cykelpasset 20.02. 20.05 var det mörkt. Timing!
Vaderna blir på nåt sätt ansträngda av simningen känner jag när jag börjar cykla. Känner inte av det när jag simmar... Tänker att jag nog ska damma av min balansbräda och även lägga in att göra tåhävningar och lite sånt... Jag blir glad av att cykla! Har haft ett tryck över bröstet under dagen. Hjärtat är min svaga punkt. Inte fysiskt, vad jag vet. Men känslomässigt. Det sätter sig där. Stress, oro, nedstämdhet, längtan, hur jag är i kontakt. När jag cyklade kände jag mig bara lätt i bröstet. Jag tycker om vinden mot ansiktet, farten, att hitta timingen på vilken växel som passar beroende på hur vägen lutar. Jag tycker om resandet.
Det är lättare att resa i tankarna när jag cyklar också. I simningen blir det mer ett meditativt räknande av längder, men i cyklandet reser tankarna i samma takt som omgivningens förändring. Mitt i tankarna är det vissa minnesbilder som återkommer just nu. Minnet av min faster som tog hand om mig, sov i mitt rum, så snart hon kommit hem till oss efter mamma dog. Den natten var jag otröstlig. Jag grät och skrek. Jag kommer ihåg att allt jag ville var att veta var jag skulle bo. Jag ville veta var jag skulle ta vägen. Hon kunde inte ge mig några svar, men hon var ändå med mig genom hela den natten. Det var sista gången jag överlämnade mig känslomässigt i någons händer. Jag litade på henne, och kände mig trygg. Redan dagen efter var allt annorlunda, rollerna förändrades och vuxna diskuterade hur det skulle göras med barnen, det fanns ingen trygghet längre, den naturliga tilliten försvann. Den har tagit tid att bygga upp igen, och det är fortfarande inte lätt, men jag kan, och jag vill.
En annan bild är den när jag sätter min mamma på en tom stol framför mig. Jag berättar för henne hur mycket jag saknar henne. Hur ledsen jag är att hon är borta. Hon svarar mig att hon önskar att hon hade gjort annorlunda. Men det finns inget hon kan göra åt det nu. Det som hände det hände. Det finns inget hon kan göra nu, hon är död. Hon ber mig låta henne vila. Mamma är kraftlös och jag också. Jag rinner ur min stol, ner på golvet där jag upplöses i en pöl av tårar, slem och snor. Jag kan inte ta mig någonstans. Inuti mig vrider jag mig för att komma ur min kropp, för att bli fri från fängelset. Jag vill bli större, spränga mig ut, växa mig min storlek. Jag är utmattad. Hon kan inte hjälpa mig och jag har inga krafter kvar. Jag ger upp kampen.
Jag tror det är bilderna av min kamps början och slut. Viljan att hitta hem, och att acceptera att hem inte är tillbaka till mamma utan att hitta och bli min egen. Det är vad jag tänker nu när jag ser vad jag skrivit ner.
138 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar