Pass 1: 75 min cykling, 29 km. Halvregnigt men vackert ute. Det känns enkelt att cykla, är ganska trött i benen, eller får lätt mjölksyrakänning men det går över. Glömde att jag cyklat en stor lov runt en by, bra känsla.
Pass 2: 30 min simning, 1000 m. Simmade i 50 m-bassängen. Kändes nyttigt. Längre simsträcka innan det "går" att vila. Nästan 4000 m utan vila den 20 augusti... Nu simmar jag en fjärdedel, och kan hålla i mig lite nu och då och vila.
Premiärdag för mina gymnasietreors slutproduktion i i eftermiddag och afton. De var jättefina allihopa och allt gick bra! Imorgon fortsätter det med två till föreställningar.
Jag är trött inuti. Saknar pappa. Saknar att han kunde säga "kom och sätt dig här hos mig", att han bjöd in mig till sin famn och att jag fick vila där. Jag kommer inte ihåg när jag fick vila hos någon senast, det kanske var hos honom. Jag blir ofta den drivande istället, fixar, tar hand om. "Mamman", den man vilar hos. Väldigt tacksam för mina vänner som "mammar" mig och ofta hör av sig och undrar hur jag mår, skickar små meddelanden och tar kontakt. Det är konstigt och knäppt, men varje gång blir jag förvånad. Varför skulle de komma att tänka på mig?
När jag flyttade till mitt första fosterhem fick jag en bok av min socialassistent. Det osynliga barnet av Tove Jansson. Jag fattade inte varför. Jag fattar nu. Man upplöses. När kärleken försvinner, famnen inte finns där, förlorar man sina konturer. De är svåra att få fram igen. Konturlösa låter inte heller, de finns bara, utan att tro att någon annan märker dem. Hur får man form på sig själv igen? Kan man bli synlig av att göra omöjliga triathlon?
Kanske att det är så faktiskt, när jag tänker efter... Både när jag sprang i mål på Ultramarathon 50 k 2013, och båda Vansbro triathlon-loppen 2014-15 var jag så lycklig och avväpnad av utmattning att jag kastade mig om halsen på målkommentatorerna, de stackarna! I de loppen blev jag nog min egen muminmamma, som var med mig steg för steg tills jag till slut kom ända fram i mål och blev synlig.
136 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar