60 min cykling tog mig ganska precis 3 mil idag. Gav mig också en rejäl kalldusch, men kylan var rätt uppfriskande efter en heldags jobb och avklarad middag innan jag fick mig iväg. Idag var säkert varmare än när jag gjorde Vansbro triathlon 2014, och jag hade bättre på händer och fötter idag än då. Ändå upplevde jag kylan hårdare idag.
Vansbro triathlon 2014 - mit
Natten till loppet tältade jag vid en slalombacke långt ute i skogen någon mil utanför Vansbro. Det var en stor grusplan och några husvagnar stod uppställda längs ena kanten. Jag slog upp barnens tvåmanstält mitt mellan två husvagnar och kröp in i sovsäcken. Det började ganska snart att regna ganska ordentligt. Från 23 på kvällen och resten av natten var det väldigt tydligt att jag inte hade tagit tillräckligt med varma kläder, och sovsäcken var som en tunn filt. Jag kröp ihop i fosterställning för att försöka hålla värmen så gott det gick, och bytte ställning varje halvtimma då grusunderlaget som kändes igenom liggunderlaget inte gick att ignorera längre. Jag sov inte mycket, så tiden användes till att mantra för mig själv, "Det här måste ju vara den dummaste ide´n du nånsin kommit på. Ever!" Jag log hela tiden.
På morgonen var det 6 grader varmt. Temperaturen steg senare till 9 grader. Tävlingsledningen ställde in simningen för att det var för kallt i vattnet. Så det blev löpning istället. Löpning, cykling, löpning.
Vi sprang 7-8 km tror jag, på Gundes gamla spår i skogen. Det var mitt livs första triathlonlopp och det var bara att hacka i sig att jag skulle inte ha gjort en halv ironman om jag tog mig i mål. Jag skulle ha gjort ett löp-cykel-löplopp, vad är det?? Jag lyckades skjuta det åt sidan, för jag ville göra loppet. Så här blev förutsättningarna. Jag tänkte Inte lägga ner. Väl uppe på cykeln och iväg tar det inte många mil förrän fötterna är som isbitar och händer och armar krampaktigt fastfrusna vid styret medan jag försöker ta mig framåt längs landsvägen. En till kroppen väldigt stor person cyklar framför mig, drar till och med ifrån. Jag känner mig helt värdelös. Vet ju att jag är dålig. Men hur lite har jag tränat egentligen? Eller snarare, har ingen träning gett något som helst resultat!? ALLA är snabbare, bättre. Jag kan ingenting om det här. Försöker påminna mig om att mållinjen inte är att se någon dra ifrån. Mållinjen är vid mål, att faktiskt ta sig i mål och över, då först vet man hur det gått på riktigt.
Jag cyklar bland de sista, långa stunder utan någon inom synhåll varken framför eller bakom. Halvvägs längs cykelsträckan innan vändning möte jag elittoppen. Man ser knappt nånting för regnet, allt känns ganska eländigt. Tredjepersonen ropar över till mig när han cyklar förbi: "Bra jobbat! Kämpa på!" Han släppte sitt fokus för att säga det till mig. Till mig! Allt vände. Resten av loppet log jag hela tiden, och under löpningen försökte jag peppa varje stackars löpare som mötte mig på vägen. Den första sex kilometrarna hade jag ingen känsel i fötterna och jag var tvungen att stanna, ta av mig skorna och kolla så att de var hela innan jag kunde fortsätta. Ändå var jag euforisk. Känslan var enorm. Hela kroppen gjorde ont, på ett malande kvidande vis man inte kan komma undan. När jag har ett varv kvar stannar en för mig okänd triathlet som gjort klart loppet upp vid staketet när han ser mig komma springande, ropar och hejar på. Jag svarar honom med ett högljutt och glatt "Det här är ju olidligt!!" Han ropar glatt tillbaka "Jag vet!!" Det tog mig ända in i mål.
Jag lärde mig nånting om den positiva kraft en medmänniska kan ge en annan den dagen.
122 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar