45 min cykling. Yngsta barnet lekte hos en kompis så jag hann cykla innan jag hämtade henne och gjorde middag. Hann precis innan regnet också. Hann se det gröna. Hann känna att jag också växer, lite varje dag.
Pratade med en kompis häromdagen. Vi pratade om konflikter, att ta ansvar för sina vänskapsrelationer, att värdesätta dem och sig själv genom att inte bara acceptera när det inte känns likvärdigt. Jag vet med mig att jag är bättre på självutplåning. När jag var yngre, ganska mycket yngre, funderade jag väldigt lite på vad jag kände. Jag var mest bara otroligt tacksam om någon tyckte om mig. Enda undantagen var nog om det fanns någon som jag tappade balansen av, då blottade jag strupen och visade tänderna på samma gång, liksom nästan rädd för att jag var i livsfara. Det sätter rätt tydliga spår hur man var förr. Vissa saker växer sig starkare, andra vissnar, torkar ut. Några bidar sin tid för att slå ut i full blom under rätt omständigheter. Vissa saker kan man hyfsat styra något med hur mycket man vattnar det och göder. Jag vill växa, leva och bli starkare. Jag blir det genom att blotta strupen, att visa mig. Jag blir det genom att uppskatta det jag har. Jag är värd att vara, värd att vara med. En frihetskänsla spirar i takt med grödan som växer.
115 dagar kvar.
115 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar