25 min löpning på lunchrasten under andra dagen på Länk-teaterfestivalen i Gottsunda. Pga av veckans konstiga schema blev vilodagen igår istället för idag. Hittade en jättemysig "gula stigen" med helt sagolik skog, försökte springa där så länge det gick. Hade svårt att andas dock. Luftstrupen kändes svullen. Det är en massa förkylningar som går bland ungdomarna, jag känner av litegrann. Lyckades häva början till en förkylning förra veckan, får se imorgon om det funkar lika bra den här gången. Brukar kunna göra så, nästan som att jag bara bestämmer mig för att inte bli sjuk, och så blir jag bättre. Men jag vet inte hur länge, mycket och ofta jag kan hålla på så utan att det slår tillbaka. Ibland kanske kroppen behöver bli sjuk för att få vila så mycket som den egentligen behöver menar jag...
Funderar på de vägar jag väljer. Varför jag kan ha så svårt att gå fram där jag egentligen vill. Om jag kan se och förstå att här får jag vara, då är det lugnt. Då kan jag bestämma utifrån vad jag önskar och vill. Men om jag blir osäker på om jag gör en överträdelse, om jag inte kan känna om jag är välkommen eller inte. Då vet jag inte hur jag ska gå vidare. Ju vackrare väg, desto räddare blir jag att den inte är för mig.
Jag tror jag förlorade en grundläggande kompass tillsammans med mina föräldrar. När den självklara relationen till dem försvann. Den att de var min familj, att de tog hand om mig och alltid var mitt golv, mina väggar och mitt tak. Då upplöstes ramarna för mig, för min självklara plats bland andra. I och med det blev grunden att andra kunde säga "Nej tack, jag vill inte ha dig". Jag skulle alltid behöva be om lov för att ha någonstans att bo, vara tillräckligt obesvärlig för att få vara kvar. Plötsligt var jag både val- och reklamationsbar.
Människor sa nej till mig. Nära människor, släktingar, och jag fick också veta att jag skulle vara tacksam att någon överhuvudtaget ville ta hand om mig. Det är ingen självklarhet. Det är sant. Det är ingen självklarhet. Jag tror jag lärde mig då att ta makten över situationen, så att jag inte skulle gå under av osäkerhet. Att jag lärde mig utveckla sidor som gör att jag kan ta mig vidare, klara mig själv och få saker och ting att hända. Att jag kan leda. Har ofta fastnat i det, att jag just fastnar i sånt, hamnar i ledande positioner. Idag slog det mig plötsligt att det är så mycket enklare för mig när jag leder, när jag tar initiativ och för saker framåt. Då styr jag också, då har jag del i att bestämma. Jag blir inte lika osäker på om jag får vara med. Men om jag styr helt, eller om jag får luddiga svar, om det inte är en tydlig ge och få-dialog, då hamnar jag på fel ställe i mig själv. Jag läser in tvekan, och då ser jag bara att jag är till besvär. Att jag stör. Försöker lära mig lyssna på min intuition, men ibland kan jag verkligen göra det svårt för mig och ser inte stigen för alla träd.
126 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar