120 min cykling blev drygt 47 km. Ville veta hur långt det är hemifrån till Mälarö träningsverk där jag också tränar, så jag cyklade dit. 22.65 km. Skulle vilja göra ett långpass löpning dit med mina löparkompisar. Det finns en restaurang där i området också, så man skulle kunna avsluta med en lunch, Jungfrusunds marina tror jag den heter, eller området, skulle vara gott i alla fall.
Det är skönt att alla passen ligger på zon 1-2 i puls, även om jag aldrig lyckats hålla så lågt. Men samtidigt har jag mycket lättare för att känna att det jag gör är okej. Att det duger, och jag har börjat dra upp mina rullgardiner igen, efter ett halvår av att bara vilja stänga världen ute när jag är hemma. Det kommer in mer och mer ljus i livet.
Kroppen känns okej, har lätt för att få låsningar mellan skulderbladen och dra upp axlarna, men försöker att hålla nere dem och slappna av. Det är lite som ett kors över axlarna och från nacken ner för ryggraden. Har alltid låst energi där, och även halsen. Det kände jag av hela vägen idag. När det är något dras den åt som en snara ibland. Som mammas. Det är den inre bilden jag har från första gångerna jag försökte berätta om hur det är att vara jag. Jag kunde inte andas, det gick inte få fram ett ljud. Man får inte prata om såna saker. Ingen vill höra, och det är inget man ska besvära andra med. Jobbigheter. Jag fick min röst av att någon annan berättade om sina erfarenheter, de liknade mina. Då kunde jag börja prata, jag var inte ensam. Då först kunde jag börja lätta på trycket och påbörja resan mot att kunna må bättre, det var 2002.
Vissa saker märker jag att jag fortfarande har svårt att prata om. Jag ursäktar min tystnad med att jag av respekt för andra inte vill säga hur det var. Men de människorna hade inget med det hela att göra. Mina två småkusiner som jag fick som nya syskon i mitt första fosterhem, och faktiskt även min ingifta faster som nog gjorde så gott hon kunde, tills hon blev övertygad om annat.
Natten mamma dog drömde min andra fostermamma att mamma kom till henne och bad henne att ta hand om min storebror. Utan att veta att något hänt ringde hon till oss på dagen och frågade om det var något, och sa att hon kunde ta hand om honom. Hon sa senare att jag gärna fick bo där också, men ingen hade tid att följa med mig dit när jag ville träffa henne. Jag hade inte riktigt mött dem, fast de bodde i samma kvarter. De vuxna var upptagna med att bestämma vad som skulle vara bäst. Min farbror ville att min bror skulle flytta ner till honom i Göteborg. De ville inte min bror. Istället beslutades till slut att jag skulle flytta dit, att det skulle vara bra för mig att komma bort. Ingen frågade mig, ingen hörde att jag ville ha sällskap att våga gå till den snälla mamman. Min farbrors röst var så stark att alla andra tystnade och lyssnade utan att han behövde höja den ens en gång. Han visste hur man pratade. Jag var glad att någon ville ta hand om mig och jag hade redan ett år tidigare börjat längta ut i världen, så jag packade och jag och min bror delades på.
Med tiden visade det sig att farbroderns anledning att ta hand om mig inte var en handling av empatisk familjeanda. Det var en ekonomisk lösning, på min bekostnad. Det gick bra att dölja så länge jag bodde där, han var även min förmyndare, därför fick jag under inga omständigheter flytta tillbaka hem sen när min bror fick cancer efter ett och ett halvt år. Ett halvår av dagliga försök till psykisk nedbrytning följde innan jag till slut satt på planet tillbaka. Min räddning var en kompis som varje dag hemifrån henne lät mig ringa min socialassistent för att kolla vad som var sant och inte. Jag förlorade greppet om verkligheten, och jag slutade lita på mina tankar. Den delen av min historia förmörkade jag längst, och det är en kamp att få ut det varje gång. En snara som behöver lösas upp.
Idag spelades den här scenen upp för mig om och om igen medan jag cyklade.
Jag hade fortsatt säga att jag ville flytta. Han talar allvar med mig. Vi står i hallen. Det känns som vi är ensamma i lägenheten. Jag står med ryggen tryckt mot väggen. Han står framför med ena armen utsträckt som ett lås mot väggen. Jag kommer ingenstans. Jag tror att jag är ledsen. När han har pratat färdigt är hans ansikte nära mitt. Han ser mig i ögonen. Han tycker vi har kommit överens. Han säger "Nej, det vore fel... nej, det är det inte, vi är ju släkt." så pussar han mig på munnen och släpper mig. Jag går ut med hunden med judaskyssen på mina läppar. Jag gick så långt jag kunde, jag ville aldrig vända tillbaka.
Jag vill se dörren i alla rum jag befinner mig i, jag tycker inte om att bli fastlåst. Jag vill ha en väg ut och jag vill kunna ta mig dit snabbt. Hans järngrepp finns kvar om min hals, men jag får starkare och starkare lungor, och på senare tid har jag flera gånger kunnat vända ryggen mot dörren, en gång utan att tänka på det. Precis som jag nu cyklar upp för flera uppförsbackar utan att jag tänker på det.
133 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar