Tillbringat hela dagen på kurs. En slags blandning av teaterkurs och gestaltterapi i grupp. Man jobbar både med texter man lärt sig innantill och genom dem, ibland utan, jobbar man med vad som händer i kroppen i prestationssituation. Vad som händer här och nu i kroppen är starkt kopplat till de saker man inte avslutat i sitt liv. Man lever liksom livet genom filtret av sina erfarenheter tills man jobbat sig igenom sina gamla sorger och bekymmer och kan se klarare. För mig har det varit ovärdeligt att ta mig igenom min historia på det här sättet. Jag börjar alltmer ha fokus framåt istället för bakåt, och jag börjar så sakteliga tycka om mig själv tack vare det. Är stolt över hur modig jag varit genom åren, och hur målfokuserat och envist jag kämpat med att komma mig igenom mina försvar för att må bra med den som är jag. Det har inte varit lätt. Svårast var först att våga släppa fram all sorg, sen att våga bottna i den. Den totala, maktlösa, energilösa riktningslöshet som finns längst in. När jag kommer igenom den finns en ilska, en kraft som hjälper mig upp och ur. Men på botten syns inte det ljuset. Jag är glad att jag lärt mig att det går att ta sig igenom.
Just nu behöver jag bottna i att jag har begränsad tid, acceptera min situation. Jag är ingen supervältränad och snabb atlet. Jag vill klara genomföra en ironman och vara skadefri. Det är så himla lätt att dras med i hur duktiga alla andra är, hur fantastiska saker de kan göra, och känna att det jag gör inte har något värde för att jag inte är lika duktig som dem. Jag har inte råd med det. Det kommer bara göra mig illa. Att bli inspirerad av andras framgångar, och bli glad, är en sak. Att inte känna att man duger som man är, bara för att man inte kan prestera/träna/leva som dem är en annan.
Det här var en rolig grej idag. Jag hade bilden i huvudet av att jag skulle klara det, att göra en human flag, hahaha! Tur mobilen var så fullproppad att den inte kunde filma hur det gick! Glad dock att jag hade bilden att jag klarade det (...en nygammal känsla. När jag var liten trodde jag ofta att jag kunde, och sen gjorde jag tills det gick)! Det är första steget till förändring ju. Att TRO att något är möjligt. Försöken fortsätter...
20 min löpning. Snott passet från morgondagens. Ligger två simningspass minus denna vecka pga resan till norrland och begravningen. Det hade gått få till ett simhallsbesök. Men det fanns bara en 25 m bassäng utan nåt speciellt för barnen. Jag hade inte mage att dra med dem på det bara för min skull, och nästa vecka kommer bli galen tidsmässigt, då jag kommer jobba nästan dygnet runt med gymnasietreornas slutproduktion i teater. De har premiär på onsdag. Sen undervisar jag liksom dubbelt med deras repetitioner och föreställningar...
Fick en kommentar på instagram från någon som undrar över mina korta pass. De blir ju längre allt eftersom... Men kommer det att räcka? Håller jag på att drunkna? Har jag tagit mig vatten överhuvudet, eller håller jag mig flytande? Kommer jag överhuvudtaget känna mig säker innan dagen för loppet?
Jag håller dessutom högre puls än vad som står angivet i programmet. Kommer det att ligga mig i fatet? Det här är första gången för alltihop. Bara att hålla mig cool i det är ett sjujävla träningspass i mindcontrol...
139 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar