Pass 1: 132 min cykling, 55 km. Var lite trött i kroppen imorse iom att det blev ett ganska sent löppass igår. Jag har fått tillbaka lusten att göra små historier, så jag fastnade lite i det innan jag kom iväg. Jag har en låda kylskåpsmagnetord som jag höll på med i höstas när jag drack kaffe. För att ha nåt för händer. Det är roligt, för jag vet aldrig vad det ska bli innan. Jag tittar på alla orden, nåt fastnar jag för, och så börjar jag hitta andra ord som det kan passa med. Blir det meningar så blir det, och sen försöker jag hitta i vilken helhet jag kan fota det.
Cyklade runt hela ön, asfaltsvägarna. Fick ändå inte ihop 135 min som jag egentligen skulle cykla. Stör mig oerhört på att jag cyklat 3 min för lite. Galen inställning! Annars var det en härlig cykeltur. Jag höll jämn fart. Hann gå igenom en hel del i huvudet, och titta på naturen, och möta andra cyklister om och om igen. Mot slutet började jag känna av armarna. Underarmarna och på utsidan överarmarna precis ovanför armbågarna. Trött helt enkelt, antar jag. Tänker att det kanske finns nåt fiffigt med att ha ett sånt där "vila på underarmarna"-styre ändå. Ska nog prova det. Känner mig glad över att jag inte funderar så mycket på om jag håller uppe eller ner på styret. Förut tyckte jag det var hur jobbigt som helst att var dubbelvikt. Det känns som min kropp bara den kommer igång kan hålla på länge och tycka det är okej. Den gillar att hålla samma tempo och liksom mantra fram. Jag känner mig mer och mer som en sån där cykellampa man hade förr, en sån som fick ljus av nån slags generator som snurrade med hjulet. Det är som om min livsenergi får mer och mer kraft och vill bli större av den här träningen. Underbart om det vill fortsätta! Fattar att det nog kommer komma svackor, då jag kommer prövas rejält i vilket fall. Men jag försöker att inte tänka på det.
Idag såg jag bilden av mamma på den sista semestern familjen gjorde tillsammans, vad jag minns. Vi var i Adolfström. Det var vårvinter och sol. Mamma solade, hon älskade att sola. Ingen visste om tumören i pappas huvud, den som hade förgreningar på 10 cm när den till slut upptäcktes. Pappa fiskade, pappa tyckte mycket om att fiska. Det var ljust. Blå himmel, vit snö och gröna träd. Mammas ögon var glada fortfarande, det var först senare hon fick en lins av ledsenhet på sin blick. Den blicken är den jag starkast brukar se i mina minnen.
Pass 2: 30 min crawl, 1000 m. Förstod att jag behövde både äta ordentligt och vila för att orka med simningen. Det var en inte så bra kombo att köra veckans cykellångpass på en simningsdag, men hur jag än vände och vred på veckans schema var detta den bästa lösningen för att kunna få till dem överhuvudtaget. Kände mig trött i armarna när jag kom i vattnet. Var också tillräckligt slut innan för att glömma barnets badkläder. Fick med mig armpuffarna och handduk, men inte baddräkten. Hon tog det ändå med gott mod, vilket var starkt eftersom de hade öppnat upp det lilla äventyrsbadet som hon tyckte såg jätteroligt ut. Vällingby simhall är väldigt gulligt. Litet och med varma trädetaljer, och rätt lite folk. Lugnt och skönt. Armarna gick efter ett tag över till sin vanliga rutin med känning i triceps och sen biceps och sen bara simmade de på. Tycker om vattnet, känslan av att försöka simma med det. Kanske är världens sämsta inställning för att simma effektivt, men det känns bra inuti. När jag var halvvägs trodde jag inte jag skulle hinna 1000 m på tiden, sen när jag förstod att jag skulle klara det blev jag så glad. Och nöjd. Jag gjorde min dag!
128 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar