25 min löpning. Missade tidsluckan att hinna springa själv med sju minuter. Minstingens hämtning hos kompis och tajming med middag till alla tre gjorde att det slutade med att minsta fick följa med medan största vaktade maten som var i ugnen. Hittade inte klockan, det var det som ställde till det. Jag har börjat lägga saker "på ett bra ställe", fast jag vet att jag behöver se till att lägga dem på sina rätta ställen. Har nu förlagt både klocka och årskortet för simningen. Surt. MEN, mitt sifferminne har blivit lite bättre på senare tid. Förut kunde jag se "logistikkartor" i huvudet när jag satte ihop scener till pjäser, vilka skådespelare som gjorde vad när. De senaste åren har jag varit ett problem att bara dela i en 15 personers grupp i i fyra mindre, och jag kan blanda ihop siffror som en dyslektiker kan göra bokstäver. Att förhålla sig till klockan har därför kunnat vara rätt spännande ibland. Jag vet att det är stressrelaterat. Senaste läsåret har jag också haft svårt att koncentrera mig utanför jobbet. Det har varit en omvälvande tid. Kommer nog undvika att skriva om min nutid här, jag har ingen distans till den.
Det jag skriver om här har jag distans till, förhoppningsvis. Jag mår inte dåligt över min historia, jag bär den. Det här är ett speciellt år, det är därför jag vill undersöka vad jag kommer i kontakt med för minnen och känslor under träningsperioden. Jag är nu lika gammal som min mamma var under hennes sista år. Om jag lever om ett år kommer jag vara äldre än hon. Jag är redan två år äldre än pappa, han blev 41 år. Min historia följer mig varje dag. Jag träffar ungdomar jag känner igen mig i varje dag. Allt som har med familj att göra, mamma, pappa, barn. När någon blir sjuk, blir frisk. Dör. Går och aldrig kommer tillbaka. I alla mina nu-erfarenheter finns tråden till mitt liv. Jag kommer inte undan. De flesta fina saker med andras tillhörighet och familj kan jag glädjas åt, kan jag det inte går jag undan tills jag förstår vad smärtan handlar om. Jag har alltid bara velat vara en vanlig flicka. Men för väldigt många förvandlades jag till en ömtålig vas som ingen vågade röra vid, som man inte visste vad man kunde prata om med så att jag inte skulle gå sönder. En paradox. Jag hade redan varit med om det värsta. Det fanns de som blev provocerade också, de gjorde illa. Att bara vara vanlig när de jag mötte såg sina egna värsta rädslor i mitt ansikte.... och allt tassande på tå, allt "don´t mention the war", alla förväntningar, eller snarare, väntan på att snart, snart så går det åt helvete.
Ett barn ska inte ha inpräntat att sista lösningen är att ta livet av sig, det är en förhöjd risk för ens hälsa. Men det dyker upp som handlingsalternativ i alla fall gjorde det så hos mig, som t ex tvångstankar eller impulslösningsidé under dåliga dagar. Varje gång måste man ta ett aktivt val, jag vill leva. Nej, jag ska inte köra av vägen här. Nej, jag ska inte hoppa ut genom fönstret. Nej, jag ska inte luta mig över broräcket nu. Jag har aldrig velat dö, men jag har haft såna här tankar. I långa perioder varje dag, flera gånger varje dag. Det kunde till och med vara så att jag inte kände mig speciellt nere, jag kunde ändå plötsligt känna att det skulle vara så enkelt att bara hoppa. Jag ville det aldrig. Jag sökte det aldrig, det bara fanns där i ryggraden.
När jag fick barn berättade barnmorskan att man inte ska bli rädd om man får tankar som "tänk om jag tar kökskniven och sticker den i magen på bebisen", "tänk om jag går ut på balkongen och släpper ner barnet" osv Den sortens tankar är hjärnans sätt att bearbeta att man nu är ansvarig för någon som betyder så väldigt mycket för en att man är rädd att göra fel sa hon. Tänker att det är lite samma sak med tankarna inuti en själv. Att det handlar om rädslan att förlora sig själv, någon som ju faktiskt är livsviktig för en. Att tankarna inte är farliga, de betyder att man bryr sig, att man faktiskt är viktig för sig själv.
Blev väldigt lite träningsfokus idag, men det var i alla fall trevligt med sällskap när jag sprang! :-D
130 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar