Pass 1: 30 min crawl, 1000 m. Extra lågt blodtryck idag. Har vanligtvis lågt, men vissa dagar blir det myrornas krig framför ögonen när jag reser mig. Mitt jobb gör att jag stundvis rör mig rätt mycket, för att sedan sitta still och sen hoppa upp och instruera nåt. Mina elever är rätt vana vid att jag stannar till och håller i mig tills det går över... Fick också typ senadrag, eller kramp på olika sätt i tår och ena foten medan jag simmade. Tänker att det är nån typ av näringsbrist jag har just nu. Har haft dålig aptit ganska länge, liksom ingen direkt matlust och har inte blivit speciellt hungrig. Jag har sett till att äta. Vet att kroppen behöver det. Märker att jag blivit hungrigare senaste dagarna. Passens längd har ökats på litegrann sen förra månaden, tänker att det har med det att göra. Kroppen vill ha mer.
Skönt att simma. Först hur lätt som helst, sen lite kämpigt för triceps, sen varm och mer styrka i armarna. Blev klar med mina 1000 m efter 29 min. Lite snabbare än vanligt. Hade svårt att tycka det var okej att gå upp när det var en minut kvar, även om två längder till skulle ha tagit längre tid.
Pass 2: 60 min cykling, 22.5 km. De hade stängt av vägen jag tänkte cykla, så jag fick vända. Det gjorde att det tog lite längre an 60 min. Det har jag inga som helst problem med. Det känns bra, för då vet jag att jag gjort mer än vad krävdes. Så gör jag när det gäller rätt mycket. Vill liksom ha ryggen fri från min egen kritik. Det är inte alltid så snällt, att inte ens målet är nog. Vad är det jag tycker att jag ska klara av egentligen?
Jobbade 8.30-16.45 sen gjorde jag mina pass, simningen nära jobbet, körde hem 60 min, bytte om och for ut och cyklade direkt för att hinna innan skymningen. Vad fokuserar jag på? Att jag gick upp en minut för tidigt! Inte att jag faktiskt simmade snabbare än vanligt, för det gjorde jag. Jag hann klart tidigare än jag brukar, i vanliga fall tar det 31 min. I programmet står det TID. det är tiden jag ska göra. Det är det rätta. Kan jag hitta fel på mig själv, så gör jag...
Jag lyssnade också idag. När jag simmade hörde jag vattnet. Känslan att vara under vatten. Förändringen av ljud ovan och under ytan. Det finns något totalt över ljudbilden, något helt, och samtidigt ensamt. Det omfamnar och isolerar på samma gång. Jag minns en sommarnatt när jag kom hem till stugan före min bror. Vi hade varit ute på något, och jag körde egen bil. Sjön var alldeles vindstilla. Det var ljust, mitt i sommaren. Roddbåten låg förtöjd vid bryggan. Jag ville vara del av vattnet. Tog båten och rodde ut. Mitt på sjön lade jag mig ned på rygg i botten av båten och tittade upp mot den ljusa natthimlen medan vattenytan kluckande höll i båten, som om vattnet höll den i sina händer. Jag undrade om någon ens skulle sakna mig om jag dog. Kanske att jag bara skulle ligga där tills jag försvann. Halvsover. En bil bromsar in långt borta. Dörrar smäller igen. Springande steg och min brors skrik. Paniken i hans röst får mig att sätta mig upp på en halv sekund. Tänkte jag alls på att det faktiskt skulle kunna hända när jag rodde ut? Rädslan jag utsatte honom för. Behövde jag höra hans hjärtskärande rop efter mig för att förstå att jag inte var ensam, att det fanns någon som brydde sig om jag levde eller dog. Hur kunde jag göra så mot honom?
Aldrig igen. Jag tar hand om mig. Ingen ska behöva oroa sig för mig. Jag klarar mig själv. Nu gör jag mig ensam på det viset istället. Mina vänner skakar om min båt då och då så att jag vaknar till, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill. Jag är mycket tacksam för mina vänner. Om och om igen visar de att de bryr sig om mig, och jag hör dem som om jag låg under vattnet. Jag vill upp till ytan, vill se dem genom luftens skarpa filter, höra deras röster utan ensamhetens isolerande vatten emellan. Jag blir bättre och bättre på att simma.
131 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar