Bad hairdays are no more, I wear caps all the time :-)
Pass 1: 30 min crawl, 1050 m. Idag var jag helt opepp på att simma. Men gjorde det. Höll räkningen. Följde hur ansträngningen kändes i olika kroppsdelar för att sen försvinna och bara bli kropp i rörelse i vatten. Blev glad när jag började närma mig slutet, att jag kommer att ta mig igenom passet.
Pass 2: 77 min cykling, 29.7 km. Var lite trött i benen från igår, men det var en väldigt vacker kväll, så jag tänkte inte så mycket på det. Naturen ser ut som en saga om våren, en sån som man känner att hur det än går i mitten blir det lyckligt till slut.
Jag märker att jag har svårt att komma åt saker från den här tiden. Det sjunker undan och blir bara tomt inuti. Har inte så många minnen, mycket försvann, lämnades kvar när jag satte mig på flygplanet och flyttade söderut efter skolan hade slutat sommaren -86. Tiden innan, tiden just nu, är blank, bortträngd. Mamma låg inlagd på psyket. Hon lade in sig själv ett tag efter mormor hade gått bort, jag tror det hände i januari. Jag kommer ihåg att mamma var hemma en gång och sov hemma. På morgonen ville jag säga hejdå innan jag skulle gå till skolan, men hon vaknade inte när jag försökte väcka henne. Jag och min bror kom överens om att hon var väldigt trött att hon behövde sova. Han gick tror jag, men jag kunde inte. Försökte väcka henne igen. Vet att jag ringde en av hennes vänner, en som jobbade inom vården. Hon kom och försökte väcka mamma hon med. Jag står vid sovrumsdörren och ser på medan väninnan, kanske någon fler också är med mamma. Väninnan slår henne i ansiktet. Jag tror att de vuxna skriker och de ringer ambulans, eller är det jag som gör det? Kommer inte ihåg. Går ut med hunden, ensam. När jag kommer tillbaka står ambulansen på uppfarten. Efter den åkte iväg kommer jag ihåg att jag tar mammas nedkissade sängkläder ner i källaren och tvättar dem. I papperskorgen i köket låg en tom karta tabletter. Hon hade tagit dem för att det var för jobbigt att stiga upp den dagen visade det sig senare. Mamma tyckte själv att det var oförlåtligt gjort.
Tiden efter är bara suddig. Vi bor hemma ensamma. Jag minns att en kvinna stod i köket en dag och bakade vaniljbullar. De var jättegoda, annorlunda. Lagade hon middag till oss? Varje dag? Åt vi tillsammans? Nej, nu minns jag. Jag åt hos grannen och min bror hos sin tjej. Så var det nog. Vi sov hemma, det kommer jag ihåg. Vet inte hur länge det är såhär. Mamma har permission på min födelsedag, hon har en barnvakt med sig, till sig själv. Hon får inte lämnas ensam. Mamma bakar till mitt kalas. Trots att hon är så djupt nere i sin depression att hon helst tittar på kanylmärkena på händerna efter magpumpningen, i okontaktbar hopplöshet, bakar hon till sitt barn och ser till att ett kalas blev av. Hur gick det till?
Minns inte min brors födelsedag.
Ett år tidigare föll min pappa och bröt nyckelbenet. Med armen i mitella spelar vi monopol en kväll. Han sitter mitt emot mig. Det går i slowmotion. Pappa blir långsamt blå i ansiktet, sen faller han spänt ner på golvet, han faller på det brutna nyckelbenet. Mamma kommer, hon skriker och försöker få in något mellan pappas tänder, så han inte ska bita sönder tungan, eller svälja den. Han ser ut att ha fått någon form av epileptiskt anfall. Jag springer efter hjälp i strumplästen, det är snö ute. Någon mer är med mig. Ett barn. Minns inte om det är min bror eller en kompis. Den här gången undersöker de pappas huvud på sjukhuset. De upptäcker tumören i hjärnan.
Två år senare har min bror fått sin cancerdiagnos och påbörjat sin cellgiftsbehandling. Jag har inte sett honom på kanske två månader och kommer upp till norrland under ett lov. Kommer ihåg att jag går in i vardagsrummet hos fosterfamiljen och ser min bror halvliggande i soffan. Han ler och ser glad ut, lite trött, och jag, jag ler, tror jag. Jag ler och låtsas som ingenting, tror jag. Kommer ihåg att jag sen står bakom glasdörren utanför panikslagen. jag kände inte igenom honom. Han hade gått ner massor i vikt. Senare tappade han sitt långa hår. Den våren ägnade jag mina dagar efter skolan till att åka in till stadsbiblioteket i Göteborg. Där satt jag på medicinavdelningen och läste allt jag kunde hitta om cancer. Jag minns det som att jag var där varje dag.
Under den här perioden försöker min pappas bror få mig att förstå att jag är sjuk i huvudet, och han talar illa om mina föräldrar. I minnet ekar att jag är en rövslickare precis som min mor, minns inte sammanhanget. Jag talas till rätta inför kusiner och kusiners vänner. Jag pratas om så att jag hör med deras vänner över telefon. Alla får höra mina fel.
Jag är frisk, vad jag vet. Jag är tacksam för mitt liv, för mitt psyke, mitt hjärta och min kropp. Jag kan bestämma mig för att försöka göra en Ironman och träna inför det. Det är ingen självklarhet.
Min garminklocka har kommit till rätta!!! Den låg i väskan jag letat igenom flera gånger, helt omöjlig att missa, ändå gjorde jag det. Om och om igen... Antagligen en påminnelse om att man måste öppna ögonen för att kunna se :-)
123 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar