Pass 1: 20 min simning, 750 m.
Pass 2: 60 min cykling, 22 km. Övergång till 20 min löpning, 3.3 km.
Vaderna är klena men i övrigt känns kroppen stark, hela sig själv på nåt sätt. Skönt med ljuset på kvällarna, tidsplaneringen blir mindre och mindre på håret att jag ska klara genomföra innan det är mörkt.
Kollade igenom träningskalendern och hur upplägget ser ut framöver. Räknade om minutrarna på de längre cykelpassen till hur många timmar de är. Kollade igenom veckorna, skillnaderna mellan de olika disciplinernas upplägg, när det är som mest, hur många timmar per dag det verkar vara vissa veckor... Jag vet att jag behöver ha en överblick, men så fort jag fått den måste jag glömma den, det känns bara omöjligt annars. Har hjärtklappning. Jag vet vart jag ska. Det finns en plan. Om jag går vilse är det bara att kolla vad som kommer härnäst. Men i övrigt, bara så, vad kommer härnäst. En sak i taget. Steg för steg och försöka var så närvarande som möjligt i det. Jag tror det är bra. Samtidigt fattar jag att jag kontrollerar jag mig själv på det sättet. Det är som att jag är min egen dressyrryttare ibland. Kan det verkligen stavas så!?
Jag var på mig själv med tiden igen också. Räknade ut att jag skulle vara tillbaka efter 59 min istället för 60. Tyckte jag att det var okej? Nej. Det gick inte. Först försökte jag sakta ner, men så kan jag ju inte göra, det är fusk. Cyklade en extra sväng ner till badplatsen och tillbaka för att hamna på plussidan med tiden. De håller på att lägga i bryggorna. Utesimning närmar sig... Gjorde sen på likadant med löpningen. Det skulle bli en minut för lite, så jag var tvungen att ta ett litet extravarv. Lite för mycket funkar bra, för lite GÅR INTE. Och vem skulle egentligen bry sig?? Det handlar om 30-60 sekunder. Nä, Fel är fel och rätt är rätt, och jag måste göra rätt för mig. Mer än rätt. Varför? Höjer det mitt värde? Nä.
Jag vill vara Phoebe i Vänner istället. Hon känns mycket roligare.
116 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar