Dag 38 - simning och cykling

Strålande dag!

Pass 1: 30 min simning, 1100 m. Idag hann jag 100 m mer än jag brukar utan att jag kände det som att jag gjorde nånting annorlunda. Så glad! Flera längder fick jag en bild av min kropp som en del av ett linbana fäst i bassängkanterna som jag var samtidigt som jag drog mig framåt längst den med armrörelserna. Jag kände mig längre än mig själv, utanför min kropp blandades jag och vattnet, jag växte. Otroligt skön känsla!

Pass 2: 75 min cykling, 29 km. Benen känns helt okej. Kände inte av alls att jag hade simmat innan. Lite stelond mellan skulderbladen, men inte farligt. Jag tror banne mig att jag börjar gilla det här! Har inte ogillat det, men det har mest bara varit en fix idé. Jag vill göra det, så jag beslutade mig för det. Mer än så var det nog inte. Tycker mer och mer om det. Ser oftast ner på mig själv för att jag gör saker på egen hand. Att mitt första val inte är att söka upp ett sammanhang och kunna få det fantastiska stöd som det faktiskt kan ge. Har blivit bättre på sånt. Har under några år utmanat mig med att ensam börja ta gruppklasser och nu senast att träna själv på gymmet. Jag har lärt känna flera helt underbara människor som ger så mycket energi, och allt oftare har jag sällskap, det är roligt. Varför inte bara välja det liksom? Varför inte, när jag ändå tycker att det står "ensam" tatuerat i pannan på mig när jag far om kring på vägar och i vatten när jag är på egen hand?

Ikväll började det kännas annorlunda. Jag har haft liknande känsla tidigare, men nu slog det mig på ett medvetet plan också, jag kan ha riktigt trevligt med mig själv. Har slutat lyssna på musik, och har inte skaffat nån ny ljudbok. Det har varit lite av ett vakuum ett tag, men jag tänkte att det skulle vara bra om jag vande mig iom att man ändå inte får lyssna på nåt under loppet. 

Idag tänkte jag mer än vanligt på att det är natur runt omkring, jag hör och ser den. Känner vinden mot ansiktet, jag tänker och känner, minns saker, diskuterar med mig själv, skrattar ofta. Jag trivs fan i mig. Känner mig inte ensam, jag är tillsammans med mig själv, och jag har så mycket att prata om. Det är roligt! Det finns liksom plats för mig under tiden jag tränar, jag hinner med mig. Glad dag, tacksam!

129 dagar kvar.