Vilodag
Förvånansvärt nog har jag inte ont i vaderna idag. Lite på utsidan där jag först fick känningar, men annars är det låren som känns möra. Är inte så bra på att förstå vad som kan orsaka kramp, men det verkar logiskt att det skulle ha något med kosten att göra, med tanke på dagens status. Eller, jag vill inte oroa mig för att det skulle vara för att jag cyklade så mycket och sprang så lite dagarna innan, med tanke på att 18 mils cykling ligger före 4.2 mils löpning...
Idag har jag varit på kurs och försökt jobba med att lösa upp fysiska blockeringar i kroppen. Känner mig stressad över att jag låser nere känslor med halsen för att slippa känna, det blir så svårt att kunna andas ordentligt när jag tränar då, och släpper jag efter så är jag ledsen, och det är ju ingen energikick direkt. Låsningen är inte bara att hålla nere, den är också som ett krampaktigt försökt att hålla hoppet uppe om vissa saker. Har jättesvårt att släppa taget om hoppet.
Fast jag såg henne med egna ögon, lugnade och tröstade jag min brors dåvarande flickvän och sa att vi inte skulle ta ut något i förskott. "Vi väntar och hör vad doktorn säger." När ambulansföraren kom in till grannens vardagsrum där jag satt i soffan med armen om flickvännens rygg steg jag fram till mannen och frågade sakligt, "Ursäkta, är hon död?" Den tid det tog från att jag hittade mamma till ambulansen kom och man fick ner henne, det fanns inte en rimlig chans någonstans att hon fortfarande skulle vara vid liv. Men jag ville så gärna att hon skulle leva. Ingenting i en vill släppa taget om dem man älskar. Även om trådarna blir tunnare och tunnare, håller man bara hårdare. Fokuserar och intalar sig att man kan hålla för båda. Men det enda hopp som är liv är att var och en håller sig och att man väljer varandra. Hon släppte taget, hon valde bort, och jag föll också med min vansinniga kramp av hopp som drogs ur min kropp i fallet. Men min sorg den var min, så den kunde jag stänga in. Kanske var det ett sista hopplöst försök att hålla henne kvar, och jag var stark nog att hålla många år. Men det är inget liv. Det som är dött behöver sörjas och få ro, det som lever energi till liv. Liv är rörelse, inte kramp.
119 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar