Tog med de två mindre och ett grannbarn till Extremfabriken. Jag ville försöka göra de saker jag klarade sist. Hann tänka en rädd tanke innan jag åkte hemifrån, "Tänk om..." När jag ska försöka hoppa framåt med båda händerna samtidigt vägrar ena handen släppa. Jag lyckades få händerna att släppa, men det var som att jag behövde bända loss dem med tanken. Jag gjorde om och om igen, med pauser, för att det skulle släppa, och en extra gång för att vara säker. Tvivlar på att jag kommer klara det nästa gång jag kommer dit, Fast jag klarade åtskilliga gånger, Och flera hopp efter varann.
Känner mig starkare i alla fall, och jag ser ut som en groda, alltid nåt.
Idag har det vandrat neråt från halsen. Först en brännande känsla i bröstet, efter extremfabriken som en låsning i ryggraden i höjd med solar plexus. Nu brännade ont i bröstet, sådär så att jag behöver kolla om hjärtslagen slår jämnt. Blir inte rädd eller orolig, konstaterar mer bara att nu är det så här.
Jag fattar varför jag fastnade för klippet från Pan som jag lade upp för någon dag sen. Det där om att veta var man kommer ifrån är halva resan och typ mer än de flesta vet. Jag har aldrig behövt fundera speciellt över varför jag mår dåligt när jag gör det. Mina erfarenheter är så tydliga för mig och jag blev förändrad. Jag trodde tidigare att jag var det för alltid. Jag trodde depression var mitt normaltillstånd som konsekvens av min historia. Jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva vissa saker som andra människor får, bra saker, levande saker, inte på samma sätt. Det fanns ett filter över min tillvaro. Med allt annat sörjde jag att jag också inte hade tillgång till hela mig. Tack och lov så har jag blivit överbevisad, och allt eftersom jag bearbetar min barndom frigör jag en människa i mig som är hel. Är så tacksam över det. Det innebär definitivt inte ett konstant lyckorus, men en känsla av att vara levande i allra högsta grad.
Såg filmen "När Marnie var där" med barnen på bio i afton, en japansk film. Alla tyckte om den. Otroligt fin berättelse om en flicka som är fosterhemsplacerad efter sina föräldrars död, om hur hon kommer vidare. Fascinerande hur universella känslor är. Kände igen mig i så mycket, och i resan mot försoning.
132 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar