40 min löpning. Blev ett sent pass i sista dagsljuset, det är otroligt vackert ute nu. Den vårgröna färgen, den där alldeles nyfödda, och fåglarna som sjunger. Allt är skirt, det gror och allt är möjligt. Benen känns starka, men jag tror att jag överbelastat vänstra vaden något. Gick helt okej att springa med ändå, försiktigt och fint.
I allt det här vackra är det i år 30 år sen Palme blev mördad och Sverige vaknade ur sin folkhemsdröm av falsk trygghet och odödlighet. Jag och mamma var på besök med faster hos en av hennes döttrar som just fött sitt första barn. Jag är tolv och håller ett nyfött barn med ett helt liv av möjligheter framför sig och tv:n meddelar nyheten som skakar om hela landet, som tar tag i mamma och skakar om hennes bild av att allt kommer bli bra. Det kommer inte bli bra. Sveriges stadsminister mördad på öppen gata. Nu kan vad som helst hända. För det som inte händer oss hände här, vi är inte säkra. Vad som helst kan hända.
I allt det här vackra är det idag 30 år sedan Tjernobyl. Dagen jag minns den stilla luften i köket. Så stilla att dammet syntes sakta dansa i motljuset från fönstret, fyllde rummet med icketid medan radion aldrig varit så synlig, så skarp där den stod på bänken. Det som inte händer oss händer nu här, för ett gult radioaktivt moln rör sig mot Sverige. Nu kommer vi aldrig mer att kunna plocka bär, kanske det till och med pratas om att man kanske kan dö. Det finns en undertryckt panik i den nya medvetenheten av att världens undergång skulle kunna dra över oss när som helst när vindarna blåser hitåt. Jag tror att mammas känsla av att inte orka mer växer med de nya faror vi blir varse om. Sverige är inte säkert, världen vacklar, vad som helst kan hända, det gula molnet är över oss och det finns inget vi kan göra.
I allt det här vackra, den mest spirande delen av året, om några dagar är det 30 år sen mamma dog. Då jag på bråkdelen av en sekund förstod att ingenting av min värld, mitt land, mitt hem fanns kvar som jag kände det. Utan mamma seglade jag och min bror tyngdlöst runt utan dragningskraft från någon jord. Nu kunde vad som helst hända, och det fanns inget vi kunde göra. Min sömn förändrades. Jag slutade drömma att jag kunde flyga. Nu tillbringade jag nätterna med att leta efter mamma och pappa istället. De var alltid flera meter framför, alltid med ryggen mot mig och när jag ökade takten, började de springa. Jag skulle aldrig få tag i dem igen. De tittade aldrig tillbaka hur jag än sträckte mig och försökte nå dem. Det fanns ingenting jag kunde göra.
117 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar