Pass 1: 20 min crawl i Vällingby simhall. Jättemysig liten simhall. Idag fick jag lite flyt på armtagen, att det kändes som att de satt ihop istället för en arm i taget. Vet inte om känslan är bra eller dålig, men i andra rörelsegrejer som jag gör brukar det vara positivt. Har träningsvärk på yttersidan ryggen under skulderbladen. Lycka! Måste vara från Extremfabriken, fortfarande glad över mina axlar. Fick inte ont alls efteråt!!
Har däremot motstånd mot att komma iväg och göra och jag har samtidigt svårt att bara slappna av. Slappnar jag av känner jag hjärtat och jag blir ledsen. Trött på att ha ont i hjärtat, trött på att vara ledsen. Känns alltid mildare efter jag rört på mig, och än så länge kommer jag mig iväg till slut. Det är bra. Försöker hela tiden hitta saker jag gör bra, det är en livlina. Varje liten grej behövs som motvikt till hur jag trycker ner mig när jag inte är i balans. Imorgon bitti åker vi norrut, barnen och jag, till min släktings begravning.
Pass 2: 40 min cykling + 10 min löpning
Första växlingspasset för säsongen. Det är ju märkligt hur konstiga benen känns efter att ha cyklat. Yr var jag också i början. Efter fem minuter kände jag hela benen, och de började kännas okej. De sista fem kände jag vaderna mest. Men har inte ont i högervaden!!
Jag är stolt över att jag ändå har nån slags inneboende handlingskraft som får mig att göra. Igår brändes det fjolårsgräs på tomten. Jag var inte med, men när jag hörde skriken var jag där på två röda med vatten och stampade på alla lågor, mitt i röken bland de högsta. Jag skrek order åt mina barn (inte de vuxna) och svor rätt oheligt, och tack och lov fick vi stopp på branden innan den spred sig oåterkalleligt. Jag kunde lika gärna ha blivit stående utan att veta var jag skulle börja, hur, eller ha varit för fokuserad på ett ställe och inte hunnit med helheten. Vi var flera som släckte, annars hade det inte gått. Jag älskar eld, men jag har respekt för den. Jag är inte rädd för den, men jag vet vad den kan göra, jag är glad för det, och igår var en tursam dag, inte för mina lungor, men för allt annat. Jag är glad att jag inte brydde mig om lågorna brände hål i mina skor eller kläder, att röken gjorde det svårt att andas, jag är glad att jag glömde mig för att istället få stopp på branden.
Undrar om det är samma handlingskraft som får mig att göra det här projektet? Som vill se till att jag kommer närmare mig själv igen när allt jag verkar "vilja" inuti är att brinna upp och bränna ner. Jag hatar att hålla på och skriva om vad jag går igenom. Vet samtidigt att det är för att det berör mig. Det är där det gör ont, och jag tycker att jag är patetisk varje gång jag skriver och gråten tränger sig fram för att jag tycker att det är jobbigt, och jag hatar att jag slår på mig själv även för det. Men Om jag kommer mig igenom det kommer jag bli lugn, då kommer lågan vara min. Jag hoppas den ledstjärnan håller hela vägen. Jag är glad att min kropp känns hel och starkt och att jag ens kan påbörja en sån här resa, det är en gåva.
144 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar