Åkte med en kompis och fem barn till Extremfabriken. De har öppet för barn hela påsken mellan 10-13. Jätteroligt ställe, för både barn och vuxna! Jag var beredd på att få göra som jag brukar, prova hänga i en monkeybarstång, försöka släppa ena handen och få skitont i axeln. Så har det varit i nästan två år. Först hade jag ont i den vänstra axeln. Gick till en naprapat i 9 mån, sen fick jag två kortisonsprutor. Var bra i 1 1/2 mån, sen pajade jag den högra när jag tog mig upp på ett "Irish table" första gången. Det var i april förra året. Såg i min träningskalender att min nuvarande naprapats rehabplan för axeln är tänkt att vara slut imorgon.
Idag klarade jag gå på händer igen. Jag klarade svinga mig fram hela sträckan på både monkeybars och i ringar, det har jag aldrig klarat förut, att kunna svinga hängande i utsträckt arm. Jag provade också att svinga mig till nästa stång genom att släppa med båda händerna samtidigt. Videon ovan är första gången jag provar och också min blygsamma... reaktion. Vet inte om man kan se så noga, men filmen men jag tycker mig se min inställning till vad jag förväntar mig att klara. Det som man inte ser är de hundra gånger jag hängt i första stången och tittat på den andra, tänkt "jag vill" och sen "nej, jag kan inte" och släppt taget. Jag provade aldrig. Idag tänkte jag överraskande nog "jag ska prova om det går", och sen släppte jag taget, men inte neråt utan framåt. När jag får tag efter första tycker jag att man ser att jag inte tror att det är sant, ser nästan arg ut. En gång ingen gång. Var det sant? Gör igen. Det var sant. Glad. Två gånger tur? Tredje, "jag kan, jag kan, jag kan!"
När min äldste son var fyra stod han nedanför träd och tittade upp i dem. Han sa att han inte klättrar i träd. Han kan inte. Så höll han på under en lång period. Jag försökte ibland be honom prova i alla fall. han verkade ju vilja. Men han sa alltid nej. En dag när jag kom ut ur huset såg jag min fyraåring längst upp i en skranglig, hög och mycket svajig trädtopp 3,5 m upp. Han ropade glatt ner "Nu klättrar jag i träd, jag kan." Klättrade sonen längst upp i trädtoppen för att övertyga sig om att han kunde klättra? En gren ingen gren...
Att den här dagen skulle komma, att jag skulle börja klara använda armarna igen, att jag skulle få mina drömmar om vad jag skulle vilja klara och göra tillbaka... Inatt låg jag vaken och jag ville klottra bloggen full av att det här projektet är skit, jag är skit, allt är skit. Väldigt moget och rationellt jag vet. Men det har varit så mycket av att bara försöka acceptera "nu är det så här", då jobbar jag vidare såhär... Och det har varit avgränsning efter avgränsning, på en massa olika plan. Jag har fortsatt försöka, men misslyckats, misslyckats, och misslyckats igen. Men fan i mig jag fortsatte! Jag gjorde mina helvetestråkiga rehabövningar. Jag tog det lugnt. Jag fortsatte prova och utmana, liiite, lite, fast det aldrig gick. Idag var det värt allt!!!
146 dagar kvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar