Det är ju inte bara en massa träningspass som ska göras, det är ett evinnerligt duschande också...
45 min cykling. RPM-klass med min absoluta favoritinstruktör Petra. Hon har helt fantastisk och smittande energi! Samtidigt som hon driver en framåt och pushar att kämpa mer så hinner hon med att säga en massa klokheter om inställning till sig själv, livet och träning.
Kände inte av nåt knä eller skulderbladslåsning, eller axel. Däremot trodde jag i början att jag nog inte skulle fixa passet. Det satt mer i huvudet än i kroppen. Jag kom inspringande salen i sista sekund, då jag hade med mig min 7-åring som jag hämtade upp hos en kompis till henne innan jag skulle iväg. Tisdagar och torsdagar är rätt grymma tidsmässigt, då jag hämtar vid 17, ska hinna laga mat till barnen och sen ta med minsta, köra de dryga 2 milen till träningsverket och hinna till cykelpassen som börjar 19isch... Om några veckor borde det vara okej ljust att cykla ute istället, det ser jag fram emot!
Efter cykingen pratade jag en lång stunds med instruktörens man som cyklade bredvid mig under passet. Han kunde en massa om cykling och den sortens träning, så himla värt att få tips och råd. Vad finast var att han också, som om vi kände varandra bra, erbjöd mig att följa med honom på olika typer av pass som han brukar köra. Jag blev jätteglad! Han beskrev också en 13 mils runda i olika kringelikrokar som jag kan cykla med start hemifrån. Ser fram emot att prova den!
Idag har jag klarat höra av mig till flera viktiga personer som jag velat. Det känns bra. Idag fattade jag när jag körde fast i huvudet och såg förvrängt på saker, och då klarade jag berätta det för en kompis, och hon fanns där. Jag lyckades att inte lägga så mycket fokus på det, och det förändrades efter några timmar. Blev mer nyanserat. Jag tenderar att instinktivt reagera svartvitt på vissa saker. Fattar inte riktigt varför jag gör så. Kommer ihåg en sommar som jag som vanligt ville tillbringa i mammas hemby. Jag brukade bo hos en släkting som jag så tyckte om att få vara hos, den enda jag klarade av att sova över hos när jag var mindre, men hon sa nej. Det funkade inte. Kommer inte ihåg om hon sa varför, eller nånting annat runt i kring. Jag kände det bara som att hon, som jag älskade så mycket, inte ville ha mig. Den sommaren bodde jag hos en kompis i mammas hemby. Hon bodde på samma sida landsvägen några hus bort. Den sommaren hälsade jag aldrig på hos min släkting. Jag kände inte min kompis och hennes familj så väl, men jag minns att de var snälla. Den sommaren bröt jag en tå när jag flög över styret i en brant nersförsbacke efter att ha greppat styret med korslagda händer. Jag sa inget till nån, jag kände mig inte hemma. Inte trygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar