Dag 17 - simning och cykling

Pass 1: 20 min crawl. Hade så bråttom idag att jag knappt märkte att jag var i bassängen. Simmade ändå i samma lugna tempo, men hela grejen liksom bara flög förbi. Hann kasta ett getöga på solen på vägen till bilen.

Pass 2: 55 min cykling. Skulle ha varit ett RPM-pass, men det blev bytt till ett Sprintpass pga sjukdom. Inte helt idealt att köra sprintpass två dagar i rad... Värmde upp 10 min och cyklade ur benen 15 min efteråt, fick sällskap av en vän sista 10. Hon kom in och satte sig och trampade hon med så vi kunde prata en stund. Så snäll! Själva sprintdelen framkallade samma illamående de brukar men idag hade jag också rätt svårt att komma upp i puls fast jag trampade på för allt jag klarade. M a o klarade jag inte riktigt fullt ut. Efter halva passet lättade benen och jag kom upp i 92%. Kom hem efteråt utan skymt av sol. Lika blöt i håret, men av svett den här gången, så det är nog lika bra att det inte syns.

Idag var nästan varje minut intecknad av jobb, möten, barnlogistik och insprängda träningspass. Lyckades vara lugn och, tror jag i alla fall, närvarande i det jag gjorde ändå. På nåt vis följde dagen hur jag har märkt att jag hanterar problem, när det funkar.. När nåt blir för jobbigt för mig väljer jag att lägga fokus på något annat, så att jag på ett sätt kan glömma det jobbiga fastän jag är mitt i det och bearbetar det. Jag lade märke till att jag gör så när jag började träna för mitt första marathon. Träningen blev så jobbig, så jag ville göra nåt kul. Kom på att jag varje gång jag sprang skulle fotografera "något vackert". Det gick bra det första tre gångerna... Sen hade jag ett himla bestyr med att fundera ut vad jag tyckte var vackert, från vilken riktning, som betydde vadå... Det utvecklades till att jag skrev små saker till också. Jag var ju också tvungen att hålla mig springande, annars skulle det ju inte funka.

När jag tränade inför halva Ironmansträckan förstod jag att det skulle vara outhärdligt om jag hela tiden var "i" träningen. Då kom jag på den alldeles Fantastiska ide´n att jag i 50 dagar fram till loppet skulle ta en nedräknings-selfie. Det har blivit bättre nu, men jag har haft obeskrivligt svårt att stå ut med mig själv på bild! Selfisarna blev också därefter, de flesta, hahaha! Men jag gjorde det, och det var jobbigare än själva träningen. Absurt nog.

Den här gången ännu en upptrappning av avledning från huvudfokus... Det här skrivandet och dokumenterandet... Gaaaaah!!!

MEN, det gör att jag inte tänker på det som berör mig mest, och träningen tar tiden ifrån mig att sätta mig ner och drunkna i grubblerier. Vad nu slutsatsen av detta är vet jag inte riktigt. Jag antar att jag flyr samtidigt som jag också hjälper mig själv att komma närmare att hitta vem jag är. En paradox och ett paraply att hålla sig i blåsten på en och samma gång. En av mina skickligaste försvarsmekanismer, och så här långt, mest effektiva. Får se hur vattentät mekanism det är vad det lider...

150 dagar kvar.