58 min löpning, blev 9.5 km med sällskapet man vill göra sitt yttersta med. Kroppen kändes helt okej, stabil istället för stum.
Hade i början "ont i hjärtat" vilket brukar göra att jag får svårare att andas. Var inte säker på om det berodde på mina känslor, eller för att jag tränat så mycket och att det gör att mitt hjärta fort kommer upp i varv. Valde att inte fundera utan bara fokusera på att andas lugnt och försöka hitta en andningsrytm som funkade med vårt tempo. Tempot var precis under ett tempo där jag skulle börja få ont i olika muskler. Kände att det var på väg, slappnade av och fortsatte, och det försvann. Ibland sprang vi nån sekund snabbare i snitt. Direkt blev det mycket tyngre med andningen. Roligt att det gick att känna så precist vad som hände i kroppen beroende på hur vi sprang. Sista kilometern var nedförsbacke, oerhört att kroppen höll i sig och att det var skönt(!) att springa snabbt.
Med det här passet har jag nu klarat att följa mitt träningsschema i två veckor, trots för mycket jobb, sjuka barn och känslomässig obalans. Jag är stolt över mig själv, och jag har tagit hand om mig. Har inte pushat mig för hårt, men ändå utmanat mig på passen. Jag har tillåtit mig själv att både försöka utvecklas och att få lyckas inom gränserna för vad som skulle göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar