Pass 1: 37 min löpning, som skulle varit 25 min. Jag har längtat så efter just den här skogen, så jag sket i tiden. Ganska allmänt stum i benen efter cyklingen igår kväll, men jag skulle hålla låg puls så det hjälpte min inställning till känslan. Inte ont nånstans.
Vid första skogsstigsuppförsbacken fick jag mjölksyra i benen och alldeles för hög puls, då började "gå du-rösten" i huvudet. Jag brukar ha svårt att avgöra om den vill mig väl, eller inte. Om den hjälper mot mål som jag har eller inte. Den här gången kunde jag läsa den som att den testade min viljestyrka, och jag kunde igen ta hjälp av att jag inte behövde prestera snabbt, utan hålla låg puls. Samtidigt som jag ju Vill hålla mig springande. Så jag saktade långsamt ner, men fortsatte springa. Jag har jättesvårt för just den där rösten inuti. Den som säger åt mig att ge upp på olika sätt. Den verkar så snäll och omtänksam. Det jobbiga med den är att ibland kan den också ha rätt. Jag måste kunna släppa taget om vissa saker för att kunna må bra. Jag tar oftast bara mer och mer last och fortsätter. Hellre än att begrava det jag inte kan förändra och gå vidare. Sorgen efter mamma och pappa och de första åren efter deras död har varit en tung sten att dra på. Jag är väldigt tacksam att jag till slut hittade till ett terapeutiskt sammanhang där jag klarade lyfta fram den och ta mig igenom den. Det är 14 år sen jag började med det nu. Fjortons års målmedveten kamp på ren vilja att ta mig igenom gråstenen av cementerad sorg jag burit, för att i början av det här året för första gången känna att jag säger hejdå till dem nu. Att jag släpper taget om mammas hand så hon får vila i frid, att jag låter pappas kärlek till mig hålla om mig som en varm tröja och mamma som hon älskade mig innan sin depression ta över från känslan av att inte vara värd nog. Jag var ett älskat barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar