Dag 18 - löpning

5 km mörkerlöpning runt Trollsjön i skogen med sällskapet som lyfter mig varje gång vare sig jag sitter fast i skosulorna eller har huvudet ovanför ytan. Väl inne i skogen blev det snabbt så mörkt att vi knappt såg vart stigen gick. Tur jag sprungit där så många gånger att jag till och med vet hur rötterna kröker sig över stigen. Var dock inte förberedd på att få kramp i höger vad, och å vad jag hoppas att det bara var kramp som inte släppte men som kommer vara borta imorgon bitti. Jag har svårt att gå nu och rätt ordentligt ont. Är mer än rätt ordentligt orolig att jag skadat mig också. Kan inte avgöra om det gör skadat ont eller inte. Har flera gånger bara valt att ignorera smärta och kört på, för att det gått, för att jag sagt åt mig själv att bita ihop, "det går över". I alla fallen det visat sig att jag gjort mig illa på riktigt har det beteendet definitivt Inte varit värt det. Rehab-perioderna har blivit så mycket längre och skadorna bitit sig fast in i märgen. Kroppens pannben ger igen mot huvudets antar jag, med ett skrikande "Lyssna på mig för i helvete!"

Idag är ärkeängeln Gabriels dag, och för 43 år sen föddes jag. Jag var efterlängtad. Har alltid känt det så. Efterlängtad med ganska ful. Skelögd, med utstående öron och så småningom hartänder längst fram. De älskade mig i alla fall. Jag är så oerhört tacksam för det. Hur jag än var och hur jag än såg ut älskade de mig, min mamma och pappa, och pappa sa att världen låg öppen, att jag kunde bli precis vad jag ville. De gav mig kärlek och hopp med modersmjölken. Det har varit min räddning. Jag Vet att kärlek och hopp finns.

På sin födelsedag fick man te´och rostade mackor på sängen, serverat på en svart träbricka och mörkgröna servisen Vardag. Mamma brukade ha skaffat födelsedagspresent som jag inte kunde förstå hur hon visste så precis att jag ville ha. Det hade förändrats till min trettonde födelsedag. Farmor, pappa och mormors begravningar hade avlöst varandra under året, mamma sökte jobb och blev allt mer deprimerad. Strax innan den här dagen jobbade hon extra på bok- och pappershandeln i närheten. Jag var där efter skolan och visade mamma några saker jag önskade mig. Jag tror det var en ask färgglada plastgem, en skrivbok och några sudd. Mamma sa att jag skulle lägga dem på disken bara. Den födelsedagen när jag öppnade min present hade jag fått precis vad jag önskade mig. Det låg i paketet precis som jag lagt det på disken. Jag förstod direkt att något var fel. Hon firade inte mig längre. Hon gjorde vad som krävdes av en mor. En och en halv månad senare var även hon borta. 

Jag har svårt att hitta till att vilja fira min dag sen dess. Nu, de allra senaste åren har jag insett att det finns de som ändå velat fira mig. Jag har till exempel en vän, vi har setts två gånger de senaste 20 åren, som varje år skickar ett meddelande idag. Som önskar mig en bra dag, ett bra år. Utan att jag gjort detsamma. Jag har inte ens haft vett att förstå det. Men jag gör det nu, och jag har såna otroliga människor nära mig, som bryr sig om och ger precis det där jag inte kan förstå att de vet att jag önskar mig. Villkorslös kärlek.

149 dagar kvar.