Dag 8 - 159 dagar kvar

Pass 1

25 min löpning i zon 1. Blev mer zon 3-4 tror jag med min maxpuls på 198-200. Det känns som en bekväm puls att ligga på. Jag hoppas att kroppen kan hålla för det. Känns vansinnigt tråkigt, i huvudet, att springa mycket långsammare. Får se hur det utvecklar sig. Det var intressant att lite hålla koll på hur pulsen förändrades under tiden jag sprang. Så länge jag höll fokus på pulsen och inte tänkte på annat höll den sig nere, men så fort jag seglade iväg och tänkte på annat gick pulsen upp.

Pass 2

Axelrehab + armar och bålstyrka

2 min rodd

3x10 inåtrotation med 2.5 kg motstånd

3x10 utåtrotation med 2.5 kg motstånd 

3x10 pullups med -40 kg

3x10 dips med -40 kg

3x10 armhävning i pik

3x10 crunches med knäuppdragningar

3x10 sek hänga med tre olika handgrepp

Idag sa en vän "Du är så målinriktad, det klart att du kommer klara det." Målmedvetenheten känner jag igen. På nåt vis brukar jag bara fortsätta i den riktning jag av nån anledning valt. Men varför? Varför gör jag det här? Jag har vänner som lägger hela sin hjärtan i det de gör, i de mål de har. Kan avundas det. Jag har trott att jag funkat så, men när det kommit till kritan, när jag lyckats uppnå saker som jag drömt om, är det enda jag haft i huvudet och kroppen de människor som står mig nära, och hur min relation till dem, bra eller dålig, har färgat alla andra upplevelser. 

Nu svär jag i kyrkan, men jag är ingen biten triathlet. Jag har ett minne från när jag var liten, i den åldern då jag ville bli kautschuckartist och älskade Charlie Chaplin. Då jag vek ihop mig på olika sätt i en resväska på den bruna nålfiltsmattan i hallrummet när jag hörde någon prata om Ironman. Antagligen var det nångång -77 i samband med att första Hawaiian Ironman ägde rum. Någon sa "Det är omöjligt" och jag tänkte att Ironman var något jag aldrig skulle få göra, för de vuxna sa att det inte gick, och jag var bara en liten flicka. Då tänkte jag tanken, att jag vill göra en Ironman. Kan man motivera sig att genomföra den träning som krävs för att genomföra en Ironman för att man som 4-åring hade en dröm? Går det i linje med det mitt hjärta slår för egentligen?