60 min cykling, inklusive 30 min RPM express på Mälarö träningsverk. För att få ihop logistiken med jobb och för dagen sjukt barn åkte jag till träningsverkets morgonpass kl.6.30. Fantastiskt vad många morgonpigga människor det finns! Kändes helt okej i kroppen. Åt frukost på bryggan utanför efteråt.
Känner att jag börjar slappna av i kroppen. Inte för att jag gått omkring och spänt mig. Men det där med att jag tycker att jag stänger av. Det har gått en vecka nu. Jag har ett enormt motstånd mot att gå in i sorg, att jag nu är ledsen över min släkting, och även andra uppslitande erfarenheter jag inte lyckats gå vidare med. Jag har burit på så mycket gråt tidigare, så länge, och på senare år gråtit så mycket att allt som blev kvar inuti var ett stort svart hål av kol. Det tog så mycket kraft och känslan av kraftlöshet som satt ihop med allt det, fanns kvar i mig så länge... Jag vill inte dit igen. Jag vill så gärna vara lycklig, känna lycka. Så gärna att när sorg drabbar, som den ju alltid gör, både nu och då, gör jag allt rationellt möjligt för att ta mig vidare så långt jag kan utan att behöva känna efter. Jag är så fruktansvärt trött på att vara ledsen, obeskrivligt trött, så det finns ett självhat i det trött. Inte sunt på nåt sätt. Därför känns det också skönt att jag börjar släppa greppet, jag vet att det är bra. Jag märker det för att jag börjar gråta när jag är själv. När jag kör bil. När jag läser, eller skriver. Mitt hjärta känns stort, och ont, det känns igen. Men genom att kroppen håller tillbaka så har jag också den där kraftlöshetskänslan. Den som gör det till ett under att få nånting gjort. Diska, tvätta, städa, laga mat. Jag lyckades be en vän om hjälp att boka resa och boende för mig och barnen för att åka på begravningen. Kunde inte tillåta mig misslyckas med det, och har ändå inte lyckats höra av mig som jag skulle och tänkt till viktiga släktingar. När jag mår såhär är jag ännu mera rädd att kontakten inte ska finnas där, att det är försent. Det är känslan i motståndet. Rätt irrationellt, men det är alltid så i mitt huvud. Kanske aldrig ses mer. Kanske sista gången. Varje dag när jag när jag lämnar barnen. Varje gång jag lägger på luren. Varje gång jag sagt "vi ses".
Jag flyr hellre för att slippa uppleva att jag var den som stod kvar, som blev lämnad kvar, fast allt jag vill är att mötas. Att få hålla om och bli hållen. Jag gör mig ensam. Hur förändrar jag det med att göra en Ironman? Hahaha! Herregud vad har jag gett mig in på!
Det fascinerar mig att det här projektet, än så länge, fungerar så bra som flykt. Det borde ju vara hur jobbigt som helst för mig att komma mig iväg på träningspassen. Att skriva de här inläggen. Men det är som om det ger en ram till allt som jag inte har grepp om. Kommer det att bära ända in i mål, eller är det nåt som kommer förändras? Är beteendet jag, eller är det ett försvar som slår av sen när det inte behövs längre? Vad tar mig till mål i så fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar