70 min löpning, 11.5 km, i vårsol med fina vänner toppade lätt första träningsveckan! Benen kändes helt okej fram till 8 km, då en lång uppförsbacke tog ut sin rätt. Men fastän jag hade ont i framförallt vänster lår så gick det stadigt bra att fortsätta i samma takt. En utav oss är en kraftfull hastighetshare, och känslan när någon annan drar en framåt hjälper så himla mycket när man helst bara vill krypa fram!
När en av mina vänner säger "Men nu har du väl ändå förstått att du kommer klara Ironman.", och säger det som om det vore en självklarhet (hon har hört mina tvivel...) så kan jag inte annat än vara både glad och tacksam att jag har privilegiet att ha vänner som tror på mig. Själv tvivlar jag för det mesta, vilket också är ganska märkligt för att jag har klarat en hel del, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Jag är mest och oftast förvånad att jag lever, att jag överlevt, och jag undrar Alltid vad det är i mig som gjort att jag klarat mig så bra som jag gjort. I år fyller jag 43 år. Jag ser min mammas ledsna ögon när jag ser mig i spegeln, tydligare för varje dag. Mammas ögon förändrades under hennes sista år. Hon var 43 när hennes svärmor dog, sen hennes man -min pappa, och månader senare hennes egen mamma. Veckorna innan hon blev 44 valde hon bort sitt eget liv, permanent. Det var hennes andra försök. Under det året var jag 12 år, som mitt mellanbarn precis fyllt för några dagar sen. Jag lever om min historia med andra perspektiv, och saker jag aldrig förstått blir klarare. Att se mig själv i "hennes kropp" och i mitt barns... det studsar hela tiden mot det jag vet minst om. Vem jag är utan mina erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar