70 min cykling blev 26.62 km idag. Jag börjar förstå att jag kommer få en hel del mil i benen om jag lyckas följa de tider jag ska cykla enligt träningsupplägget. Måste hitta vägar jag kan snurra runt på här ute på ön så jag hittar lagom rutter. Sånt brukar jag tycka är kul!
Det här var premiärturen för Jake och jag för i år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad av att ta fram en cykel från sitt vinteride, men alltså, wow, han är himla fin, och vi har haft roligt ihop! Blir glad av att cykla, skumt men härligt!
Har fortfarande ont i höger vad, så jag funderar på om jag behöver lägga om lite i passen, cykla mer ett par dagar och skippa löpningen. Kändes inte speciellt i vaden nu då jag cyklade, men jag kände i låren och benen som helhet att de är rätt trötta efter veckans sprintpass. Eller var det gårdagens löpning som tog slut på dem...?
Skulle ha simmat idag, men simhallarna är stängda pga långfredagen.. Har svårt att tänka om märker jag. Eller, egentligen inte, men jag hamnar off beat och kommer av mig i att bara göra. Startsträckan för att istället bara cykla blev så mycket längre, tiden bara gick innan jag kom iväg. Från och med idag och veckan framåt kommer jag behöva kasta om en massa i vad jag tränar när, och hur. Stressar upp mig över att jag inte ser framför mig hur jag ska göra. Behöver få ner en plan som är genomförbar, för om den brister är jag rädd att komma av mig, och då börjar jag hitta ursäkter och ser istället till att jag får det svårare att göra det jag vill. Känns ju helt knäppt att jag måste ligga steget före mig själv för att se till att jag håller mig i skinnet, men så gör jag väldigt mycket. Det är som att jag inte bara tar ansvar, jag övertar ansvar. Gör det lite åt alla håll faktiskt. När någon gör något mot mig som jag inte gillar, som jag kan förstå ur deras perspektiv att det händer, säger jag oftast inget. Jag tänker att de inte vet bättre, att de gör så gott de kan. Kan till och med försäkra dem om att allt är okej, vilket det så småningom säkert blir när jag hunnit slicka mina sår och fått dem att läka ifred. Jag har otroligt svårt att säga ifrån, att riskera relationen, med vem det nu än är med. Så jag ler så länge jag kan, väljer en annan väg, eller bara stänger den dörren tyst utan att det märks. Förväntar mig att det ska hända, och då känns det liksom inte lika farligt, för jag visste att det skulle bli så.
Om jag låter andras "vad det nu kan vara" som inte funkar med mig komma åt mig för mycket tappar jag orienteringen, då vet jag inte hur jag ska ta nästa steg, hur jag ska hålla mig på benen, och jag Måste hålla mig på benen. Ingen annan kommer att se till att jag gör det. Jag kommer inte ihåg när jag senast litade på att någon skulle finnas där. Skulle vilja hitta till det igen.
När jag var sjutton hade jag sett till att få flytta hemifrån. Då bodde jag i min andra fosterfamilj. Jag gjorde det för att jag var det sista barnet som bodde hemma. De var otroligt fina mot mig, och lät mig vara, litade på mig. Det betydde världen för mig. De fanns där för mig, jag visste det, men jag tyckte inte att de skulle behöva göra det så jag gjorde upp planer för hur jag skulle kunna klara mig själv. Jag visste att de så småningom ville sälja sitt hus och flytta till sitt sommarhus en liten bit bort. Jag ville inte vara den som stod i vägen för deras drömmar, så jag gjorde allt jag kunde för att få till att flytta. Det var enda gången min fostermamma blev arg på mig. Sen stöttade hon mig i alla fall. Jag sa aldrig till dem att det var därför jag ville flytta, för då skulle de behöva säga att jag inte var ett hinder, fast jag ju var det. Ville inte vara ett hinder, på något sätt, de var ju dessutom så snälla. Så jag tog ansvar, till och med från dem. De flyttade ganska snart till sitt sommarhus. Så gör jag ofta. Vad skulle vara bäst för alla? Kan jag klara det? Okej, då gör jag så. Det är en sak som är bra med den här Ironman-grejen i alla fall. Den är bra för mig i första hand, och jag kommer inte att klara det själv, så jag tvingas lära mig att be om hjälp, och det tar en jävla plats också. Även om jag också här gör allt för att det ska märkas så lite som möjligt för barnen.
148 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar