Dag 22 - cykling

Det börjar bli grönt

45 min cykling. Sol och antydan till värme i luften till och med. Ganska trött i benen men det känns ändå som att de kan cykla helt okej. Det är tänkt att jag ska hålla ett lugnt tempo meste hela tiden också, och det känns riktigt bra att jag får påminna mig själv att inte hålla på och säga till mig själv att jag inte gör tillräckligt. 

Har börjat få tillbaka mina historier som jag har i huvudet. Det är olika trådar av berättelser som jag ibland skriver på. Har nästan aldrig tid att hålla fokus på och sätta mig ner och skriva längre delar, så det har blivit så att det "poppar upp" stycken ibland lite nu och då. När det är för mycket för mig svämmar de antingen över, eller försvinner. Är det mycket känslor som rusar runt i kroppen blir det fler, sätter mina försvar igång blir det färre. Innan jag började bearbeta min historia terapeutiskt visste jag att det fanns en massa inuti som ville ut, men jag kunde aldrig sätta ord på det. Efter mitt första år i terapi lossnade det och jag skrev min första soloföreställning. Det var en alkoholiserad man längst bort i en tunnelbanevagn som var trigger-droppen som gjorde att bägaren rann över, blev ord och kom ner på papper. Precis när jag skulle gå av vid Gullmarsplan ropade han högt ut i vagnen: Nästa hållplats: Rymden! Det blev titeln, och alla bitarna föll på plats.

De flesta saker jag fått gjort har varit på grund av att någon människa, ofta by the way, sagt nånting som triggat mig att göra. Det har blivit som en utmaning att se om jag kan. Jag vet vilket ögonblick, vad det var, som gjorde att det fick en start. Ovan var det en titel som gav en form, en annan gång var det en väns, för mig bekymmerslöst uppmuntrande, "gör det" en kväll utanför en tunnelbanestation vid Stureplan som gjorde att jag beslöt mig för att berätta historien om min sorg efter mamma. Det blev berättarföreställningen "Min historia som är din", projektet jag inte ens kunde föreställa mig att jag skulle göra. Någonsin. Det fascinerar mig att små små saker kan betyda så mycket. Tänk om jag kunde ha den inställningen till mig själv också. Att de små små sakerna jag gör för mig själv duger fint, att se att de tar mig framåt, för det är ju så. Jag gör framsteg varje dag. Lär mig nånting varje dag. Det vill jag verkligen lära mig uppskatta och göra nåt gott av.

145 dagar kvar.