Började tänka ordet redan igår, redan innan löpningen, sen efter, sen igen, och igen, vilodag, vilodag, vilodag. Vaknade imorse. Ingen väckarklocka. Inget inbokat. Vilodag, och jag känner mig nöjd. Otroligt!, för jag är aldrig nöjd.
Jag kan alltid göra mer. Ser allt jag inte hunnit. Allt jag kunnat göra bättre, och jag tycker mig veta precis var jag brast. I allt. Är mina mål för ouppnåeliga lägger jag av. Är de höga, gör jag det svårare för mig ändå. Tidigare har jag bara letat upp träningsprogram som är för människor som är bättre tränade än jag, "för att ha ett högt strävansmål". Jag ljuger för mig själv medan jag i praktiken ser till att jag varje pass misslyckas.
Jag tyckte att jag inte sprang snabbt på mitt första 10 km-lopp, men då skulle jag banne mig klara springa långt. Log inte när jag sprang i mål på mitt första marathon, då skulle jag fan i mig springa så långt att jag var glad att jag levde när jag sprang i mål. 50 km, jag var glad!, men de som kan de sprang ju såklart 100 km...
När jag var liten sprang jag rätt snabbt, men min klasskompis sprang snabbare. Då lade jag av. Jag simtränade ett tag på mellanstadiet. Tyckte om det. Det var roligt och tränaren var uppmuntrande mot mig. Vi åkte på simläger och var på tävlingar. En tävling simmade min tre år äldre bror i samma heat som jag. Han vann. Jag slutade med simningen. Det var inte så att jag bara ville vinna. Jag hade en kompis som alltid ville tävla med mig. För henne var det jätteviktigt att vinna över mig som person. Mot henne kämpade jag aldrig. Hon ville vinna över mig mer än att faktiskt var duktig på det vi gjorde. En maktgrej. Men varför lade jag av sånt jag tyckte om? Jag kommer ihåg frustrationen över att det kändes omöjligt att springa snabbare än min klasskompis. Hon liksom bara sprang, lätt och fort, medan jag fick kämpa så in i bängen. Jag visste inte hur jag skulle kunna bli snabbare. Att min bror vann över mig i simningen var bara strukturellt orättvist, vi hade olika förutsättningar, vi skulle inte ha simmat i samma. Vem tog jag ut det på? Mig själv. Varför? Jag gillade ju simningen.
Inför den här utmaningen har jag valt att utgå från ett träningsupplägg som bara har ambitionen att komma i mål. Bara mängden pass per vecka gör att det ändå är svårt nog för mig att klara. Men det roliga så här långt, är att jag flera gånger gjort lite mer och med lite högre ansträngning än vad som står. Har såklart oroat mig om jag då sabbar för mig själv och riskerar skador, men jag har samtidigt flera gånger känt att jag fått klara av det jag skulle göra. På de här två korta veckorna har det fått mig nöjd idag. Det är min vilodag, och jag är nöjd över mina prestationer. Jag har försökt, jag har gjort, och det var gott nog. Den här gången...
Jag tror inte att jag segrat över mina hållhakar på mig själv med detta. Inte för fem öre. Men det är en skön känsla att få vara nöjd med sig själv en stund. Frågan är nu bara hur jag fortsatt kommer att göra och klara för att hitta en vila i presterandet? Att hitta till att det jag gör, hur jag än gör, är okej. Att lita på att jag gör så gott jag kan, och att det är gott nog. Att vinna inte är att vinna över någon eller sig själv, utan att helt enkelt vinna sig själv. Hel och hållen. Det vill jag kämpa för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar