Dag 10 - 157 dagar kvar

Pass 1:

20 min simning, 750 m crawl. Känner av låsningen mellan skulderbladen igen, och lite axeln och överarmen. Blev bättre allt eftersom. Gillar simningen. Varje utandning upprepar jag vilken längd jag simmar upp till tio längder, sen börjar jag om. Det blir tom och vilsamt i huvudet. Efter ett tag känns det som att jag ser linjerna i kroppen som blir av rörelserna. Flummigt, men allt blir liksom rent och enkelt. Vridningar, riktningar, vinklar, hur det sitter ihop...

Pass 2:

60 min cykling, 10 min uppvärmning och 50 min Ride Like Stone på Mälarö träningsverk. Har ont i vänster handled och vänster knä. Undrar om handleden beror på cyklingen, att jag har veka handleder... Hur tränar man upp såna?? Knäet har jag ingen aning om vad det kan vara. Har ont mitt på i nederkant på knäet. Hanterbart. 

Kände mig rätt trött och trög i kroppen när passet startade, men halvvägs in blev jag både glad och kroppen kändes stark och ville cykla. Blev också glad att min puls gick ner snabbare än jag tycker den brukar.

Blöta och smidiga pass båda två idag. Klor i ögonen efter simningen och sen saltsvett efter cyklingen. Kände mer motstånd idag inför att sätta igång. Blev sittande i bilen innan båda passen. Tycker den här blogg-grejen är en idiotisk idé och skriver noveller i huvudet om hur jag försöker ta tag i mig själv. Hålla fast mig och spänna ögonen i mig medan jag kräver att jag ska skärpa till mig, samtidigt som jag gör allt för att slingra mig ur mitt grepp. Jag skämtar. Jag byter ämne. Byter riktning. Går. Stannar kvar, sjunker ihop. Vägrar titta tillbaka. Stirrar. Försöker kramas, ger mig en smäll på käften. Jag försöker fly. Men det måste bli ett slut på det. Jag vill acceptera mig för den som är jag, med min historia och min personlighet. Nog med självförakt!

I bastun efter simningen lyssnade jag på den ensamma kvinna som sökte kontakt med en dubbelvikt yogastretchkvinna, som svarade precis vad som artigt krävs, men utan att möta upp henne. Den ensamma hann ändå komma ända in på sin tidigare träningsmani som ledde till en djup depression innan hon halvt svimfärdigt tog sig ur värmen, och tystnaden efter henne gjorde hettan svidande. Utanför simhallen möter jag en ung man med downs syndrom. Han har smutsiga kläder och sitter i en lövhög och kastar löv över sig. En annan ung man, lika smutsig, med en talskylt hängande på sitt bröst slänger in sin väska i baksätet på en bil, sätter sig fram och kör iväg. Han såg ut att bo på gatan. 

Jag kände mig genast väldigt tacksam för att jag getts så många möjligheter, fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Tvi, tvi, tvi, jag har fått vara frisk hela mitt liv. Har så många vänner som kämpar med sjukdomar och smärtor. Jag har aldrig behövt gå på någon form av medicin, jag hittar vägar ut på problem, även när jag inte tror det. Jag har viljestyrka och ett starkt hjärta, och jag är förhoppningsvis vänlig och snäll. Om man är så priviligerad, fan jag tycker ju till och med att jag har humor ibland, borde jag väl kunna hitta ett sunt sätt att uppskatta det också, och tro att det är något man skulle kunna tycka om, även jag.