Vilodag.
Jag och mina mindre barn frotterade oss med Gladiatorer på TV4s förhandsvisning inför nya säsongen tillsammans med vänner. Behöver jobba på mitt fighting face tror jag... Eller nej, jag gillar mig såhär. Förr hade jag verkligen ett fighting face. Som en mask på ansiktet. Inget kom ut och inget kom in. Så kändes det i alla fall. Jag hade känslan av att jag var antingen osynlig eller skrämmande. Det fanns saker man inte pratade om, saker man inte skulle utsätta mig för, jag hade redan varit med om så mycket. I all välmening suddades jag ut och flera gånger fråntogs möjligheter att själv få bestämma hur mycket jag ville beröras av saker och ting. Människor visste inte vad de skulle säga, hur de skulle vara och hur det skulle gå för mig. Så tystnad blev ett effektivt vapen för att hålla allt som skulle kunna vara utom kontroll i schack. Allt blev till ett slags icke-varande. Jag förstod rätt snabbt att det minst besvärliga för andra, och mest livgivande i sociala sammanhang för mig, var att hålla tyst. Det tog nästan 20 år innan jag började prata om hur mitt liv varit för mig. Med åren hade jag lärt mig kontrollera allt inom mig som kunde få mig ur kontroll, få andra obekväma. Jag hade gett upp hoppet om att kunna känna mig levande inifrån och ut. Jag trodde jag var förlorad. Vad är det i mig som gjort att jag aldrig bara lagt mig ner? Aldrig hamnat i missbruk, att jag aldrig tagit risker som jag inte någonstans inuti trott mig ha en chans att klara av? Alltid haft minst två backup-planer, om någonting går snett. Jag har inte litat på att någon levande själ säkert skulle finnas där för mig om jag behövde det. Jag gjorde mig totalt ensam, och isolerade mig i det. Det var ren överlevnad. Ett stoneface.
En vän berättade om hur olika människor antar utmaningen att bestiga Mount Everest. Att man bara har ett visst tidsspann att klara uppfärden på innan man måste påbörja nedfärden. Att det finns människor som inte klarar tiden, men som bestämmer sig för att nå toppen till varje pris, och att de dör på vägen ner. Ibland undrar jag om det är så jag gör. Att jag ser ett mål, eller bestämmer mig för något, och sen är det bara så. Riktningen är satt. Slutar jag lyssna? Eller ser jag både upp och nedfärd? Hur förvrängd verklighetsuppfattning har jag? För att något ska bli verklighet måste jag välja det, men det måste också välja mig tillbaka. Jag måste lyssna på det. Kan jag det?
Kommer jag att höra om kroppen protesterar på ett sätt som betyder SLUTA? Kommer jag att övertolka kroppens signaler på känslomässiga grunder och ge upp, för att det gör ont?
Jag valde att inte gå i terapi efter mina föräldrars död. Det erbjöds mig efter två år. Min vårdnadshavare krävde att jag skulle gå för att jag "inte var klok i huvudet" som han sa. Jag ville flytta till min då cancersjuka storebror. Vi särades på och jag flyttades söderut när allt hände. Jag visste varför jag ville flytta tillbaka. Att jag gått från askan av att förlora mamma och pappa in i elden av att vara rädd att också förlora min enda bror. Så jag vägrade terapin. I 19 år. Det var inget fel på mig, jag var bara väldigt ledsen och rädd. För vem bevisade jag vad med mitt val..? Vad har det gjort med mig att göra mig ensam så länge? Vem gjorde jag viktigast egentligen, mig själv och min hälsa, eller min vårdnadshavares åsikt? Hur tar jag hand om mig idag? De val jag gör, för vems skull?
Jag har gått från att alltid veta mina nästa steg, till att inte riktigt ha en aning om svaret. Rätt livgivande, och samtidigt skrämmande då jag nu ifrågasätter om de val jag gör är bra för mig, om jag kan göra val som är bra för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar