Pass 2: 20 min crawl. den här gången blev det 700 m. 50 kortare än förra gången, ändå upplevde jag att jag simmade mer i ett flow nu än då. Jag hoppas att det var så att jag hittade ett mer jämn simtakt. Känns som att jag behöver ta mindre pauser för varje gång jag simmar, hoppas det håller i sig.
Mot slutet av simningen upptäckte jag att jag kom ikapp personen före mig utan att jag direkt gjorde något. När jag fortsatte och lyssnade på vad jag gjorde, märkte jag att jag hittat en simrytm där timingen på kraften i simtaget låg mot slutet av simdraget. Det kändes bra, lite som att "skotta" sig fram med löpsteget då man springer. Vet inte om det är rätt eller fel att simma så dock... Bör nog börja kolla in lite teknikvideos om jag kan hitta några.
Jag funderar en del kring det där med att komma ikapp, och lägga sig sist, och flytta sig och vänta med att simma så att jag inte ska vara i vägen för nån annan. Igår när jag pratade med cykelkillen så sa jag flera gånger att jag är så långsam. "Långsam, men seg." "Jag kommer hålla mig bland de sista." osv... Varje gång jag sa nåt sånt sa mannen bara "Det där måste du bara få ur huvudet."
Jag märker att det är nåt som händer med mig när jag tränar/tävlar tillsammans med andra. Om det är jämt, och ansträngande för mig, vill jag gärna lägga mig efter. Då intalar jag mig att jag inte kan lika bra, och att det är lika bra att jag står tillbaka. Varför gör jag per automatik så?
När jag simmar timar jag de andras längder så att de inte ska ha besvär av att jag simmar i samma bana, då väljer jag också den långsammaste banan. Tränger ihop mig närmast linan vid kortsidan när jag väntar in och simmar så nära linan jag kan för att inte vara i vägen för den som simmar tillbaka.
Människan som jag simmade ikapp idag simmade i sin egen takt och fortsatte med det. Inte alls hänsynslöst, men liksom i sin fulla rätt. Jag tror cyklisten har rätt. Jag måste bara få ur huvudet de föreställningar jag har om att inte ge mig själv rätten att ta en plats som konkurrerar om utrymmet, i alla tre grenarna... Jag måste börja tro att jag kan konkurrera, får göra det.
Mot slutet av simningen upptäckte jag att jag kom ikapp personen före mig utan att jag direkt gjorde något. När jag fortsatte och lyssnade på vad jag gjorde, märkte jag att jag hittat en simrytm där timingen på kraften i simtaget låg mot slutet av simdraget. Det kändes bra, lite som att "skotta" sig fram med löpsteget då man springer. Vet inte om det är rätt eller fel att simma så dock... Bör nog börja kolla in lite teknikvideos om jag kan hitta några.
Jag funderar en del kring det där med att komma ikapp, och lägga sig sist, och flytta sig och vänta med att simma så att jag inte ska vara i vägen för nån annan. Igår när jag pratade med cykelkillen så sa jag flera gånger att jag är så långsam. "Långsam, men seg." "Jag kommer hålla mig bland de sista." osv... Varje gång jag sa nåt sånt sa mannen bara "Det där måste du bara få ur huvudet."
Jag märker att det är nåt som händer med mig när jag tränar/tävlar tillsammans med andra. Om det är jämt, och ansträngande för mig, vill jag gärna lägga mig efter. Då intalar jag mig att jag inte kan lika bra, och att det är lika bra att jag står tillbaka. Varför gör jag per automatik så?
När jag simmar timar jag de andras längder så att de inte ska ha besvär av att jag simmar i samma bana, då väljer jag också den långsammaste banan. Tränger ihop mig närmast linan vid kortsidan när jag väntar in och simmar så nära linan jag kan för att inte vara i vägen för den som simmar tillbaka.
Människan som jag simmade ikapp idag simmade i sin egen takt och fortsatte med det. Inte alls hänsynslöst, men liksom i sin fulla rätt. Jag tror cyklisten har rätt. Jag måste bara få ur huvudet de föreställningar jag har om att inte ge mig själv rätten att ta en plats som konkurrerar om utrymmet, i alla tre grenarna... Jag måste börja tro att jag kan konkurrera, får göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar