Dag 15 - simning och löpning

Pass 1: 20 min crawl. 700 m. Fick inget flyt. Hade inte ont nånstans, men tankarna bara snurrar... 

Efteråt återbesök hos naprapaten efter sex veckor. Hade mindre ont i ytterlägena med armen sträckt över huvudet. Hon satte några jävulusiska nålar på baksidan/sidan skuldran vid armfästet. En träffade precis så det strålade ut till de ställen jag brukar få symptom. Hoppas det betyder att jag imorgon har en ännu lite bättre arm. Hade så ont i den efteråt att jag körde till träningsverket mest med vänstra armen.

Tröstade mig med ny energi på Espresso house innan.

Pass 2: 30 min löpning på löpbandet. Pulsen låg ungefär i zon 4-4.4 (har hittat min pulsklocka igen!!). Kändes som att jag kunde springa på den pulsen hur långt som helst, från början till slut. Hade inte ens en "jag kommer att dö-fas" som jag är van vid att ha varje gång jag börjar springa. Kanske inte har haft det på ett tag. Har inte tänkt på det så mycket... De första tre kilometrarna brukar vara rena döden annars.

Stretch efteråt. Platt dag. Ny vecka kändes som ruta ett, mentalt, inte fysiskt. Förstår inte varför jag gör det här. Vad är grejen? Vad är det jag ska kämpa för? Mig själv? Varför då? Känner mig bara tom, och kräkfärdig över alla floskler jag får ur mig. Ögnade igenom en sportaffärsreklamtidning och såg en artikel med en hjärtopererad kvinna som gör en massa fysiska utmaningar, till hösten ska hon göra flera Toughest-lopp. Hon är tacksam över sitt liv, och det går inte en dag utan att hon tänker på den som gjorde det möjligt för henne. Personen vars hjärta hon nu har i sin kropp. 

När min bror fick cellgiftsbehandling och var nyopererad ringde jag till honom på sjukhuset. Jag var övertygad om att han nu skulle vilja dö. Föräldralös, cancersjuk och hade inte ens hunnit ta körkort, han var sjutton då. Vad fanns det för mening med det? Men han var tacksam för sitt liv. Skämtade visserligen om att morfinet hjälpte till, men han var tacksam för sitt liv. Man förstår att uppskatta livet bättre när man är nära döden liksom. 

Människor med erfarenheter som jag och min bror, av att förlora en förälder innan man fyllt 18 år, löper enligt en stor undersökning 50% större risk att dö i förtid än de utan. Vi förlorade båda. Cancer i familjen ger någon procents större risk för andra inom familjen att drabbas. Oddsen att livet kommer vara frid och fröjd är lite halvtaskiga. Är det det jag är rädd för? Att livet ska slå tillbaka mot mig när som helst, och att jag behöver se till att jag klarar mer än jag tror för att tro att jag ska kunna klara av att stå när det känns som jag faller? Vad handlar det här om? Jag längtar efter nånting, ett lugn tror jag. Att få känna mig glad, lycklig och trygg inifrån. Lustigt nog har jag nog faktiskt varit nära och till och med i den känslan när jag gjorde mitt första triathlon i Vansbro 2014. Jag var bland de sista cyklisterna och mötte eliten som var på väg tillbaka på landsvägen vi cyklade på. Det var 9 grader och det regnade. Fötterna hade sen länge ingen känsel och man såg knappt nåt. En av killarna som låg främst ropade över till mig att kämpa på, att jag gjorde det bra. Jag höll på att tappa balansen. Det lilla, att han peppade fast han inte ens visste vem jag var, gav mig energi för de resterande 7 milen cykling och 21 km löpning som jag hade kvar. Jag hejade på alla jag mötte och var in i märgen glad, Fastän jag inte kunde känna mina fötter och även när hela kroppen skrek av trötthet mot slutet. Så kanske det inte handlar om att bara vara med om härliga och trevliga saker för att kunna vara glad. Kanske det handlar om att hitta hur jag kan ta mig an utmaningar med lust istället för förfäran...

152 dagar kvar.