Pass 1: 20 min crawl. Påsklov och barn som också kan och vill vara med. Så fick det bli.
Kände inte av axeln och armarna, som brukar gå igenom faser av att först bli träningsstumma på översta armmuskeln, sen triceps och sen underarmarna, men som betedde sig ganska mjukt och milt alltigenom. Själv ägnade jag mig däremot åt att försöka stressa mig igenom 20 minuter, för att påminna mig varje längd att 20 min inte går snabbare för att jag stressar. Hade en vän med mig som hjälpte mig att passa barnen medan jag simmade. Det tog tid innan jag kunde släppa att jag var till besvär.
Pass 2: 86 min cykling. Cyklade samma rutt som igår, men förlängde den med "en byväg". Färingsö har en väg som går mitt igenom och sen går en massa småvägar i kringliga gummiband kopplade till den. Ganska praktiskt när man vill göra olika rutter. Är rätt trött i benen känner jag, eller hela kroppen faktiskt. Känner av höger vad fortfarande litegrann. Men det känns mest som träningsvärk, så jag hoppas det försvinner helt tills imorgon.
Vägarna går i cirklar och mina tankar med. När jag började springa, och klarade längre än till brevlådorna, märkte jag ganska snart att min mentala inställning hade ungefär samma mönster som upprepades varje gång.
De första 3 km tror jag att jag ska dö,
3-5 km tycker jag att jag är en idiot, vad fan är det jag håller på med egentligen, hur dum i huvet får man vara,
5-7 kilometer börjar det gå lättare att andas, då tycker jag att jag har en ganska bra kropp ändå, om det bara kunde göra..., och klara...,
7-9 börjar jag tänka på saker som finns i huvudet, grubblar,
9-12 km börjar jag få ideer på saker jag vill skriva, eller göra konstnärligt,
efter 12 kilometer blir det ganska tyst och lugnt och jag börjar se mönster av hur kroppen rör sig när jag springer och det brukar kännas som jag kan fortsätta hur länge som helst.
Imorse vaknade jag av att jag drömde, för första gången sen i julas. Det var ingen speciell dröm, men den var tydlig, i färg och den handlade om något som gick att följa. Nu börjar jag se att jag alltmer följer ett känslomässigt mönster också, hur jag gör när jag deprimerar mig. Först blir jag ledsen. Jag är så glad att jag kan bli det. Blev inte det förut på samma sätt. Det kunde komma över mig i situationer som inte var kopplade till det som jag var ledsen över, men i situationerna kylde jag bara ner känslan. I alla fall, jag blir ledsen. Ledsen tills kraften känns som den går ur kroppen, all kraft, som att långsamt bara sjunka under vatten, utan att tro sig kunna göra något, och när jag för länge sen trott att det alltid kommer att vara såhär blir jag förbannad och sen kommer fler och fler känslor tillbaka, och med dem krafterna att agera, och jag får tillbaka mina drömmar. Ungefär så upprepar det sig, vare sig det är en stor grej eller liten. Tar längre eller kortare tid att ta sig igenom bara. Jag är glad att jag lärt mig att man tar sig igenom, att jag gjort det så många gånger, för alltid när jag sjunker tror jag inte att det kommer förändras, men mitt huvud vet så det brukar se till att jag fortsätter göra saker fast jag ligger ner inuti. Många gånger till synes som att jag inte hade ett problem i världen. Den delen av mitt huvud som hjälper mig på det sättet är jag oerhört glad och stolt över. Någon sa nångång, "Man behöver ha tålamod, mod att tåla." Den delen av mig är så modig och stark.
Vad jag är rädd för är att jag följer mönster som jag inte riktigt är medveten om. Att jag tror att jag gör val utifrån mitt hjärta, medan jag egentligen kanske bara väljer vägar som lever upp till att jag upprepar misslyckanden jag inte kommit över, eller har kommit över, men inte förlåtit mig för. Att jag t ex behöver upprepa och upprepa hur jag försökte få min mamma att se mig och älska mig när hon var som djupast deprimerad. Om jag bara hade kunnat få henne att "vakna" igen, bli som vanligt igen, då hade jag kunnat rädda hennes liv. Jag vet mentalt att jag inte kunde det. Det var inte mitt ansvar och det var inte mitt fel. Hon led av en psykisk sjukdom som kom att ta hennes liv. Men känslomässigt är det inte lika lätt att förstå. Jag tror att kroppen lever om sina minnen om de inte bearbetas. Jag vill så gärna att min kropp ska få vara fri och få vara så levande i nuet som den bara kan. Hur vet man?
Som sagt, snurrigt, i cirklar, i cirklar. Befinner mig ungefär vid "5-7 km" i mental inställning och börjar bli "förbannad", eller typ känna olika saker, känslomässigt. Alltmedan jag systematiskt kartlägger vägarna på ön för att veta vilka jag ska cykla på beroende på hur länge jag ska hålla på. Runt, runt.
147 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar