30 min sprintpass på Mälarö träningsverk.
För några dagar sen hjälpte en personlig tränare på verket mig med min löpteknik och körde också pyramidintervaller med mig. Under det passet kom hon fram till att jag mer låg på 198-200 i maxpuls, till skillnad från 193 som jag lite höstat förut. Under cyklingen idag ställde jag in pulsmätaren på 198 istället. Jag har aldrig så intensivt, och så länge efteråt också, velat kräkas av ansträngning. Verkar som att jag väljer att fokusera på pulsklockan och pressa mig själv efter den, mer än hur det känns inuti. Allra effektivast var dock när ledaren kom fram och ökade på trögheten på växeln samtidigt som han peppade att hålla tempot. Tacksam att han gjorde så. Söker inte gärna upp det själv. Börjar förstå mer och mer att jag kontrollerar det mesta jag gör väldigt hårt, och bjuder man in någon... då, då vet man ju inte vad som kan hända. Då kanske det inte är bara jag som bestämmer. Konstigt nog är jag i princip alltid glad och tacksam, och tycker om när jag gör det. Att jag träffade den personliga tränaren och fick hjälp till exempel. Steget var kortare för att jag bara behövde säga ja. En vän gav mig tillfället. Hade det varit mitt beslut hade det nog inte hänt förrän jag erkänt mig själv oförmögen att lösa det på egen hand. Undrar varför jag gör så.
Jag trodde jag gick ut hårt med dag 1 som sammanföll med ett av barnens födelsedagar vilket innebar 3,5 timmes sömn natten till igår och en intensiv dag som helhet med ett kalasstort spektra av olika känslor att hantera från olika håll. Idag förlorade jag en människa som betytt och betyder så mycket för mig. En nära släkting som haft stor positiv inverkan och påverkan på mig, mina val och ideal. Jag är mycket ledsen inuti, ensam. Väldigt glad att jag tog mig iväg och gjorde cykelpasset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar