Så var min andra vilodag använd och över. Fortfarande konstigt förkylningskrasslig. Klen, halvt orkeslös och svagsint. Jag tror mig inte om några stordåd, varken nu eller sen. Är det den här typen av tankesätt som också håller mig tillbaka? Läste en tråd där någon undrade som jag om man kommer hinna innan de stänger mål. Alla som svarade, kvinnor, tyckte att det inte alls var några problem. Att tiden snarare var väl tilltagen. Hur länge har alla andra tränat egentligen? Varför känns det som att jag aldrig blir bättre? Jag förstår att jag nog egentligen blir det. Jag går sönder mindre ofta, jag orkar längre, jag håller mitt schema rätt bra. Men ändå, och i alla fall, tänk om jag inte räcker till? Allt jag kan göra nu är att löpa linan ut och inte ge upp, och nog först och främst jobba på min inställning. Flickan på bilden är mitt yngsta barn. Hon är sju år. I flera år har hon kämpat och övat att lära sig simma under sommarloven. Idag började hon simma på det djupa. Hon tränar, och tränar, och tränar. Glad över sina framgångar, och stolt. En sund själ i en sund kropp.
57 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar