1 tim 22 min blev 100.6 km. Distansrekord! Sen var det övergång till löpning 5 min. Börjar gå lättare och lättare att växla från cyklingen till löpning, men det tar längre tid för baksidan att fatta vad det är som händer. Fötterna är nu lite mer luttrade och börjar samarbeta hyfsat fort i alla fall. Träningsvärken jag känt i framförallt benen senaste dagarna har släppt, som vanligt liksom grundtrött i benen och lätt att få mjölksyra, men också som vanligt lättare och lättare att cykla ju längre in i passet jag kommit.
Idag hade jag sällskap av en träningskompis nästan hela tiden och som i ett trollslag kändes sträckan mycket kortare. Märkligt att det kan vara så. Det var på alla sätt så värt, och mycket trevligt. Vi hängde i i det yttersta. Bilden är egentligen en flirt med en slags tävling vi är med i där man ska försöka röra på sig så mycket som möjligt under två veckor. Det lag som samlat flest poäng/moves vinner. Det är två dagar kvar nu...
Jag funderar på vad det var som slog ut mig så igår. Eller slog av. Jag och en vän delade historier om människor som vågat öppna sitt hjärta och som sen förlorat hoppet om att vara älskade tillbaka, hur det kan påverka en människa rent fysiskt. Att kroppen tar över, bryter ner en. Vi pratade om vad människor kan göra bara för att de längtar så mycket efter att vara älskade tillbaka, så mycket att de raderar sig själva. Jag tror att jag förstod hur illa det tagit mig, hur mycket mammas depression och självmord oåterkalleligen tog hoppet ifrån mig att jag faktiskt ändå kunde vara älskad av henne. Känslomässigt dög jag inte. Genom åren har jag gjort så många resor med detta tema, och idag känner jag att jag har hennes kärlek inuti, det är jag glad för. Men att släppa in människor kanske jag aldrig kommer att ha lätt för, att inte förlora mig själv för någon annan kanske jag alltid måste jobba på för att det inte ska hända, och att hantera förlusten av de som jag förlorar hoppet om kanske alltid kommer vrida om kärnan av mitt jag tills jag ligger ner och måste lära mig gå på nytt. Jag tror att det var därför jag blev som en obstinat tonåring i mig själv igår natt. Jag har full förståelse för mig. Jag kämpar vidare med min längtan efter att få vara i kärlek.
62 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar