75 min cykling, lugnt tempo. Lätt att få mjölksyra, men känner ändå att jag har styrka i benen. Cyklade förbi en massa hästhagar och i varje hage, hur stor den än var, stod hästarna i den tillsammans. Var de jämna par stod de två och två, var de ojämna var ingen ensam. Fint. Är det alltid så?
Det går skitdåligt att skriva. Tomt. Tycker allt är samma så fort jag börjar skriva ner, men egentligen känner jag mig ju på väg att bli starkare, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Jag är dock orolig inför varje pass. Att jag ska komma på någon ursäkt och inte göra. Att jag ska sabba för mig själv på något sätt, genom att "vara snäll" mot mig och sen gå med på det. Det finns fortfarande i mig att jag skulle vilja kura ihop mig i fosterställning och bara ligga ner. Länge.
51 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar