Pass 1: 50 min, 1800 m simning. 100 m längre än jag brukar hinna med. Märker att jag går igenom ungefär liknande faser i simningen som jag brukar i löpningen. Bara att i simningen känns det mer inåt, eller det försvinner inte ut ur kroppen med samma kraft som i löpningen där den fysiska ansträngningen är större. Först tvivlar jag, neggar, vill inte. Ser det hela som ett hopplöst projekt. 50 m-bassängen hade hunnit stänga dessutom, och bara tanken på att simma 68 längder fick det att vända sig i magen på mig. Efter 15 längder, samma inställning. Vid trettio hade det börjat sjunka in, jag med. Kraftlös, simmar och simmar i någon slags tomhet. Ingen direkt kraft. Simmar nog helt okej som jag brukar, men har ingen kraft inifrån. Känner bara tomhet. Ingen vilja som vill framåt, inget driv. Fortsätter ändå. Det här tillståndet tycker jag är svårast att vara i. Beroende på hur tankarna börjar gå brukar jag sen oftast bli ledsen eller arg. Ibland glad också. Mot slutet hade kroppen bestämt sig för någon slags ilska som drivkraft. Jag fick bra kraft i armtagen och kontakt inifrån. Tog en rask promenad efter passet innan jag åkte hemåt.
Pass 2: 45 min, 6.5 km löpning. Fick sällskap tack och lov! Lite trött på att känna mig trött, och det gör att jag vill nojja och ojja mig. Gillar inte det.
Känner mig orolig över om jag kommer orka med passen som nu bara verkar bli längre och längre. Den här veckan jobbar jag också hela tiden så att jag igen kommer komma ur rutin. För mig är det högrisk att börja rucka för mycket på hur jag från början tänkt att göra. Till slut tappar jag ramarna och då kommer jag inte vidare.
Jag har förstått att jag vill ha en bild av vad jag har framför mig, en ram. Då kan jag hitta lösningar på hur jag kan förhålla mig. När det känns som ingenmansland, att jag inte vet, inte kan greppa, då fungerar jag inte. Då mår jag bara dåligt. När jag till slut fick reda på att jag skulle flytta till Göteborg, landade jag i ett svar. Jag flöt inte bara ovisst omkring längre, även om känslan av att flytta till Göteborg var som att hamna i ett annat land. Jag var helt ovan med storstäder för det första. Hittade ingenstans, hade inga vänner första tiden. Jag spenderade massor av tid med att åka spårvagnen från den ena ändhållplatsen till den andra. Ville veta hur kartan var. Var jag var någonstans, och jag ville kunna hitta hem om jag kom bort och inte hade någon som kunde hjälpa mig. Jag började ta hand om mig själv. Ingen annan skulle göra det mer.
68 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar