50 min simning, 1500 m. Idag var det lättare att komma in i flyt med att försöka "gångjärnsanvända" armarna. Först hade jag svårt att få till andningen. Vet inte om det beror på att viss förkylning hänger kvar i kroppen, eller om det var att det var mycket lättare att få kraft i tagen och att jag därför blev mer andfådd. Tänker att det lär visa sig ju friskare jag blir. Det var mycket väntan på kortsidorna den här gången, och simmare som stod där länge. Tyckte det var jättesvårt att veta om jag skulle simma på eller vänta in att de fick köra före. Upplever att de flesta simmar snabbare än jag. Vet inte hur sant jag har i mina tankar där. Märker att när jag tror nånting, vare sig det är positivt, eller negativt går jag in i tanken helt och fullt. Först upplevde jag passet som otroligt kämpigt och att andningen krånglade byggdes upp till att jag kände det som att jag saknade kraft i lungorna. Det gick liksom inte få ner andningen. Sen lugnade sig den upplevelsen. Banan blev också tommare och jag kunde simma på mer i min egen takt. När jag närmar mig slutet av simtiden har jag räknat ihop det som att jag simmat mycket snabbare än annars och jag börjar må riktigt bra. Wow, om jag får såna resultat av att lägga om tekniken lite, då måste jag se till att få hjälp av någon som kan titta på mig, hur jag gör, så jag kan förbättra ännu mer. Jag börjar formulera mejl i huvudet. Stark. Sen kommer jag på att jag räknat fel. Sen ser jag triathlontjejen på instagram som tyckte hon gjort det bra med att simma 6 km tills hon mötte sin 17-åriga lagkamrat som simmade 12 km... Ungefär där börjar jag ifrågasätta allt. Hur dum i huvudet är jag som gör det här. Vad tror jag att jag ska kunna göra? Jag kan inte mäta mig med någon. Alla andra gör allting bättre. Det här sättet att tänka på vill jag bort ifrån.
Fick inte till mitt löppass idag. Det fanns bara inte tid. Det upptar fortfarande väldigt mycket tid i mitt huvud att jag inte lyckades genomföra det. Vet inte om jag kommer lyckas göra det över huvudtaget den här veckan. Det är så mycket annat som är inbokat, det ena efter det andra. Känner av längden på passen redan. Det rör sig om ca 10 min mer per aktivitet. Inte mycket kan tyckas, men nu börjar det kännas. Idag var första gången jag kände av cykellåren under simpasset till exempel, och axlarna känns svaga och ömma. Blir lite orolig över det.
Idag är det tre år sen jag sprang mitt första marathon. Mitt första, för mig innan, ouppnåeliga mål. Inom ett halvår hade jag sen gjort två marathon och ett ultramarathon på 50 km. Mitt andra marathon sprang jag nångång i oktober/november samma år. Under det loppet kände jag det som att jag sträckte mig under foten. Men man kan ju inte sträcka sig under foten tänkte jag och tänkte inte mer på det. under vintern gjorde jag annat, gruppträningsspass och sånt. Under ett pass i januari sträcker det till igen under foten och dagen efter kan jag inte gå. Jag hade fått hälsporre. Det satt i ett halvår. Precis som mina tankar kan skena iväg och bli större har jag märkt att jag lätt pressar mig hårdare än min kropp klarar av. Jag känner nästan aldrig att jag gjort gott nog. Den känslan om mig själv och vad jag tycker att jag presterar skulle jag vilja förändra.
Som vanligt snurrar tankarna alltså, och jag vill förändra mig själv för att jag inte gör/är god nog. hahaha! Alltmedan jag springer från det ena jag ska göra till det andra.
80 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar